Kommer ni ihåg uppståndelsen kring den amerikanske tidningsjournalisten Jayson Blair? Avslöjandena om hans fabricerade artiklar och påhittade händelser utvecklades för några år sedan till en av de värsta kriserna hittills för USA:s mediala flaggskepp, New York Times.
Den fejkande medarbetarens alster fick tidningen att skaka i sina grundvalar och konsekvenserna blev omfattande. Chefredaktören tvingades avgå liksom tidningens andreredaktör. Rutiner och arbetsformer ändrades – i en fyra sidor lång rättelse korrigerades felaktigheterna samtidigt som ursäkter framfördes till de drabbade.
Publiceringen har kallats den längsta rättelsen i historien.
Förhållandena i New York Times-fallet var exceptionella. Ändå kan man konstatera att svenska medier har mycket att lära av amerikansk praxis när det gäller hanteringen av egna misstag och tillrättalägganden.
Under många år har det varit något av en betingad reflex inom journalistkåren att underkänna ifrågasättanden och inkompetensförklara kritiker. I en ofta missriktad lojalitet med sina medarbetare har redaktörer och ansvariga utgivare försvarat felaktigheter och övertramp i tron att de därmed slår vakt om integritet och trovärdighet.
I själva verket är det tvärtom.
När redaktionerna på Aftonbladet och Veckans Affärer kör i diket i sin bevakning av den pågående finanskrisen, stärker det tidningarnas anseende att omedelbart erkänna sina misstag och be om ursäkt, så som skedde härom dagen.
När Svenska Dagbladet varje dag ger utrymme för korrigeringar och rättelser värnas i själva verket det som är livsbetingelsen för all seriös journalistik – allmänhetens förtroende.
Känslan av att ha blivit missförstådd eller feltolkad har under lång tid varit utbredd bland dem som på ett eller annat sätt förekommer i medierna. Oavsett om det handlar om personer med begränsad medievana eller luttrade beslutsfattare, fullfjädrade i umgänget med tredje statsmaktens företrädare, är det slående med vilken uppgivenhet de egna erfarenheterna beskrivs.
Detta, i kombination med en känsla av att sanningen är satt på undantag i mediesammanhang, ser nu ut att få tänkvärda konsekvenser. I slutet av året startas en ny internettjänst i Sverige med syftet att korrigera felaktigheter i mediernas rapportering.
Tanken är att personer, organisationer och företag som inte anser sig ha fått en komplett eller korrekt belysning ska få komma till tals via den nya webbsajten, ”Second Opinion”. Upphovsmännen gör ingen hemlighet av att verksamheten är kommersiell – samtidigt finns i grunden en vision om att höja kvaliteten på journalistiken och avskaffa mediernas monopol på vinklingen av nyheter.
När den svenska mediebranschen saknar kraft och förmåga att på egen hand ändra förhållningssätt, tar andra intressen vid i skildringen av verkligheten. När journalistiken nonchalerar relevanta och välgrundade ifrågasättanden, skapas utrymme för nya aktörer i nyhetsförmedlingen.
Från samhällets synpunkt är det värdefullt – för tilltron till de etablerade medierna är det riktigt illa.
