Peter och vargen lär till exempel barn att inte luras, Rödluvan förklarar att farmor troligen är en varg och Mästerkatten i stövlar pekar på poängen med att a-l-l-t-i-d lita på katter som kan tala.
I korthet: sagor kommer med ett budskap. Så när landets största medier ägnar sig åt att förmedla en och samma berättelse - den om kungahuset, förlovningarna och giftermålet - och gång på gång väljer att kalla den just för ”saga”, ja, då finns det kanske skäl att fundera över anledningen. Och budskapet.
Om vi hade gått en sådär 20-30 år tillbaka i tiden, skulle det vid det här stället i texten redan ha dykt upp minst tre skäggiga män som med viftande händer ivrigt hänvisade till den marxistiska analysen av pressens förhållande till kungahusen.
Tanken går i korthet ut på att pressens uppgift i ett borgerligt samhälle är att skapa och underblåsa myter om kungahusens fantastiska liv, långt borta från de vanliga människornas vardag. Spalterna fylls med rapporter om flärd, svindyra kreationer - och, så klart, sagobröllop. Varför? Jo, för när vi har matats tillräckligt mycket med dessa schablonbilder, där de kungliga huvudpersonerna i stort sett har förvandlas till fantasifulla seriefigurer - overkliga i sig själva - är det lätt att se att vår egen plats i samhället är längst ner på stegen och att den reella makten alltid kommer att vara ouppnåelig för sådana som oss, som så ju uppenbart lever i en annan verklighet.
Tja, så långt den marxistiska analysen. Som åtminstone som diskussionsgrund har sina poänger. För om nu det stundande bröllopet inte är en saga - alltså verkligen en saga på riktigt - vem tjänar då på att gång på gång berätta historien som om den vore det?
Eftersom vi nu skriver 2010 och inte 1970, hoppar vid det här läget i texten antagligen inte fram några marxister (vilket ju ändå får sägas vara ganska skönt), utan istället liberaler och socialdemokrater som viftar med händerna och säger någonting om att det här ändå bara är underhållning. Det är ju en fest som stundar! Till och med en folkfest!
Men kan något vara b-a-r-a underhållning? Utan att ha kulturell betydelse? Det gäller inte för Big Brother, så varför skulle det gälla för den ännu mer massiva bevakningen av kronprinsessans bröllop?
Det intressanta med dagens situation, är att det uteslutande är traditionella medier som sysselsätter sig med myterna om de kungliga. Publiken, som numera bloggar, twittrar och är fullt upptagen med att skildra SIN verklighet dygnet runt, deltar nästan inte alls i sagoberättandet. Visst, de förhåller sig till ämnet, kommenterar artiklar, tycker till om det som rapporteras i traditionella medier, men de adderar i stort sett inget eget material till berättelserna.
I en värld där alla är sina egna medier är det alltså bara de som får betalt som ägnar sig åt sagobygget kring kungahuset. Vilken slutsats bör vi dra av det?
