På SVT:s webbsida kan man läsa att programmet ”Debatt” inte missar någon väsentlig debatt som pågår i samhället. För några veckor sedan inledde programledaren sändningen så här:

”Varför gifter sig aldrig Victoria med sin Daniel från Ockelbo? Många har ju väntat på både förlovning och giftemål, kanske redan den här sommaren – men det blir ju aldrig av. Och det är nog inte längre en hemlighet att kungen har varit kritisk emot Daniel, alltså Victorias val av man”.

Längre fram i programmet säger programledaren: ”Men nu är sommaren slut och ingenting har hänt. Och vad heter han nu ... Daniel, han har fått vänta i kulisserna, till och med när Victoria fyllde år här i somras.”

Debatten tar fart, programledaren vänder sig till tre äldre damer:

”Här är ju kvinnor, några är från Göteborg. Ni gillar kungen, ni gillar slottet och Victoria och allihopa – men skulle ni vilja att Victoria ’blev med’ en av de här killarna, att hon kom och grillade och drack lite bag-in-box hos grannen? Ska de inte vara lite upphöjda?

Oavsett vilket statsskick man föredrar är det journalistiska förhållningssättet till monarkin och kungahuset intressant, inte minst som samhällsfenomen. Kungahuset som institution är reglerad i grundlag och i samband med den senaste författningsreformen konfirmerad i en bred partipolitisk uppgörelse. Samtidigt präglas den mediala rappor­teringen av osaklighet och raljans.

Koketterandet med okunskap må vara, faiblessen för att illustrera ett brett folkligt stöd med hjälp av äldre damer likaså – men åsidosättandet av centrala journalistiska principer om sanning och relevans är inte acceptabelt.

”Kungen har varit kritisk emot Daniel, alltså Victorias val av man”, förklarar programledaren i ”Debatt”. Hur vet han det? Har kungen sagt det? Är det bekräftat av kronprinsessan, Daniel Westling eller någon annan av de närmast berörda? Om inte; hur kommer det sig att uppgiften alls publiceras?

Många har genom åren konstaterat att det är något märkligt med mediernas förhållande till monarkin. 68-generationens ideologiska kamp och medievänsterns tänkande har präglat bilden av kungahuset – och gör så fortfarande.

Exemplen är många, jag har själv känt av stämningarna. Efter att ha tillfrågats och tackat ja till att i ett SVT-program intervjua kungen i samband med hans 60-årsdag, utbröt intern debatt. Cheferna inom SVT:s nyhetsverksamhet sa nej till upplägget med hänvisning till att min trovärdighet som nyhetsreporter kunde skadas.

År efter år är allmänhetens förtroende större för monarkin än för andra samhällsfunktioner – samtidigt lever erfarna medieförträdare i föreställningen att den journalistiska trovärdigheten kan ifrågasättas hos den som intervjuar landets statschef. Att analysera och utvärdera den svenska monarkin och seriöst granska hur kungahuset sköter sina åtaganden, borde vara en angelägen uppgift – istället ägnar sig journalistkåren åt förlöjliganden, skvaller och boulevardjournalistik.

Det säger mer om medierna och dess företrädare än om kungligheterna och deras förehavanden.