I kölvattnet av ännu ett ryskt skandalval börjar vi alltid diskutera hur den som har mediemakten också styr världen.

Varje tveksam politiker och mogul med storhetsvansinne, som en skurk i en James Bondfilm, har sina egna mediekanaler. Vladimir Putins energikoncern Gazprom har fingrarna i ett antal mediebolag, Silvio Berlusconi har Fininvest och Rupert Murdoch News Corporation. För att bara nämna de mest aktuella.

En egen mediekoncern är en minst lika viktig accessoar som den vita katten Goldfinger alltid hade i knäet.

Den brittiske premiärministern David Cameron eller hans företrädare beskylls aldrig för något liknande. Helt enkelt för att det inte finns något påtagligt att anklaga honom för. Alla de hemliga mötena med den, just nu, skamfilade mediemogulen Rupert Murdoch på 10 Downing Street räcker liksom inte till.

Men bara för att man saknar ägarintressen i gigantiska medieföretag eller, likt vår utrikesminister Carl Bildt, har suttit i styrelsen för ett bolag med ägarandelar i Gazprom, går man inte riktigt fri för det.

Det visas väldigt mycket – oproportionerligt så – brittiska program på svensk television.

Inte bara på SVT men några av de mindre kabelkanalerna visar även program och serier som jag har så svårt att se hur de skulle intressera en svensk publik. Jag förmodar att de är väldigt billiga att köpa in, lite för att fylla ut tablån.

Många av dem är brittiska bostadsprogram som uteslutande demonstrerar hur man ökar värdet på sitt fuktskadade viktorianska tvåvåningshus i utkanten av Leeds. Brittiska bostadsprogram handlar ju som bekant, till skillnad från svenska, aldrig om inredning: bara om värdet. Nyligen såg jag hur en programledare visade hur man effektivt döljer mögelskador inför en lägenhetsförsäljning med Tipp-Ex.

Men i Sverige får vi dessa program lite lagom utpytsade mellan Morden i Midsomer och tänker knappast mer på hur en brittisk tv-tablå ser ut en alldeles vanlig tisdagskväll. Och vilka bieffekter den har.

Man behöver inte äga tv-kanaler när man har BBC och ITV i bakfickan. De må slå sig för bröstet och hävda sitt oberoende men när man som svensk suttit igenom flera år av brittisk vardagstelevision och läst gratistabloiden The Evening Standard varje eftermiddag så är det omöjligt att inte chockeras över den indoktrinering som lyser igenom.

Ingenstans i Västeuropa fastslås det så ständigt och högljutt i medier hur Storbritannien är världens bästa land att leva i. Så den arbetslösa trebarnsfamiljen i matchande träningsoveraller som trängs i en tvåa med trasiga fönster i en regnig Blackpoolförort vaknar varje morgon i tron att de inte skulle kunna ha det bättre någon annanstans.

Brittiska medier drar, på många sätt förstås högst omedvetet, sitt inflytelserika strå till stacken för bibehållandet av det uttalade klassystemet och dess orubbliga barriärer. Jag tror inte ens att de märker vad de gör. Det är ett så djupt rotat reflexbeteende men som ofta resulterar i en inte alltför avlägsen sublimerad kusin till det forna östblockets propagandafilmer.

För en objektiv utländsk betraktare är brittiska medier – i synnerhet televisionen – en mästarlektion i hur man får skomakaren att stanna vid sin läst.