I vår första artikel i SvD om svininfluensan, ”Panikens pris”, citerade vi Richard Bergström. En högt uppsatt och respekterad person i den så kritiserade läkemedelsindustrin. I dag chef för de europeiska läkemedelsföretagens – och vaccinbolagens – branschorganisation.

Mardrömmen, sa han, för industrin och för myndigheterna (läs EU:s och de olika ländernas läkemedelsverk som godkände vaccinerna samt de myndigheter och regeringar som satte i gång omfattande vaccinkampanjer) är att svininfluensan visar sig vara en mild sjukdom och att vaccinet dessutom ger upphov till någon svår ny okänd biverkning.

Det var precis vad som hände. Plus att en massa länder blev sittande med gigantiska berg av oanvända vaccindoser inköpta från läkemedelsföretagen för miljontals kronor. En effekt av det åtminstone för företagen fiffiga system som byggts upp inför en eventuell pandemi och där länderna ivrigt tävlade om att skriva avtal med vaccinföretagen, även så Sverige.

Det är skattepengar som redan har hamnat i företagens kassor men som alltså i dag kan anses slängda i sjön mer eller mindre. Över 400 miljoner kronor bara i Sverige. Några år tidigare betalade vi dessutom 260 miljoner kronor för oanvända läkemedel – främst Tamiflu – mot fågelinfluensan, det då förhärskande pandemihotet som inte heller det blev någon verklighet. I Sverige smittades inte en människa av fågelinfluensan, bara ett fåtal fåglar.

I vårt land är det svininfluensavaccinet Pandemrix som har staplats i hemliga beredskapslager efter svininfluensahysterin hösten 2009. Pandemrix som nu visat sig orsaka de tragiska narkolepsibiverkningarna även om mekanismerna ännu inte är fastställda, åtminstone inte officiellt.

”Men vem vill vaccinera sig med Pandemrix efter det som hänt?” undrar till exempel Göran Stiernstedt, den medicinskt ansvarige på SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) apropå lagren. Alltså, vad ska vi göra med alla dessa vacciner som ingen vill ha?

De oanvända doserna nämnde inte Richard Bergström som ett problem av för honom förklarliga skäl.

Den tragiska och paradoxala slutsatsen blir till sist ändå att den gigantiska svenska massvaccineringen mot svininfluensan – pandemin från Mexiko – hösten 2009, den hittills största och dyraste vaccineringsinsatsen i svensk medicinsk historia någonsin, blev ett gigantiskt misslyckande, ett nederlag, en flopp. Ytterligt få räddades (sex liv, som Svenska Dagbladet har avslöjat), betydligt fler (minst 150 barn och unga och förmodligen ytterligare ett växande antal) har uppenbarligen skadats för livet av narkolepsi och kanske andra neurologiska sjukdomar.

Nej, det kan knappast anses vara värt priset, som det brukar heta.

Men detta remarkabla bakslag har aldrig erkänts öppet, aldrig förklarats, aldrig problematiserats, aldrig utsatts för något slags ödmjuk utvärdering eller demokratisk diskussion.

Ansvariga myndighetspersoner håller upp fasaden att allt var bra, allt gick väl, allt var lyckat och hoppas uppenbarligen någonstans att det hela ska glömmas bort. Vid nästa pandemihot ska allt vara som tidigare och historien kunna upprepa sig utan problem. Bara några detaljer här och där kanske måste ändras.

Det handlar om ett slags absurd cover-up av en medicinsk tragedi som många redan börjat jämföra med neurosedynkatastrofen. En omänsklig dementimaskin där ansvariga aktörer som EU:s smittskyddsmyndighet, Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen och för den delen ministrar som den för pandemiinsatsen ansvariga Maria Larsson (KD) deltar.

Politiskt är inte fenomenet särskilt svårt att förstå: ingen ansvarig politiker eller regering vill anklagas för att inte göra allt för att skydda befolkningen från allvarliga sjukdomar och död. Än värre är det att behöva hantera att vissa medborgare kanske ska få ett skydd mot den dödliga farsoten men inte andra. Det vill säga det som är det centrala i svininfluensafenomenet: att välja mellan att ge vaccin till högriskgrupper men inte till alla.

Det var denna politiska realitet som de ledande tjänstemännen Anders Tegnell vid Socialstyrelsen och Johan Carlson vid Smittskyddsinstitutet förstod och rättade sig efter i juni 2009. Det som startade massvaccineringarna.

Den självklara frågan blir: När stod det klart att svininfluensan var en mild sjukdom – mindre smittsam och dödlig än vanlig influensa? Varför försvann denna aspekt från pandemiinsatserna 2009? En mild sjukdom hade ju inte krävt massvaccinering.

SvD har tidigare redovisat vad WHO:s generaldirektör Margaret Chan sa redan när hon den 11 juni 2009 förklarade att svininfluensan var en pandemi. Det magiska ordet pandemi körde i gång en miljonproduktionen av nya vacciner och startade pandemiplaner i alla länder, inklusive omfattande vaccinering. Det var samtidigt så, förklarade hon, att bevisen visade att sjukdomen var mild och de flesta patienter blev botade utan medicinska insatser.

Först säger hon alltså att en allvarlig pandemi brutit ut. Det andra budskapet är att det ändå inte är så farligt. Det världen lyssnade på och agerade efter var det första budskapet, det värsta scenariot. I Sverige drog massvaccineringen således i gång.

Först nu när SvD gör sin granskning talar ledande experter om att det tidigt fanns tecken på att det var en mild form av influensa. ”Detta kommer att gå till historien som en av våra medicinska tragedier”, säger Göran Stiernstedt på SKL, som spontant jämför med neurosedynkatastrofen.

Men den självrannsakan som han ägnar sig åt lyser med sin frånvaro hos de högsta ansvariga, dåvarande hälsoministern Maria Larsson och Socialstyrelsen.

Nästa gång är det kanske dags för svenska myndigheter att tala till invånarna som vuxna människor som kan ta ansvar för sig själva och sina barn – och som kan begripa att ibland är det bara riskgrupper som behöver skyddas.