Vraket, som är 11-12 meter långt och ungefär hälften så brett, ligger på 14 meters djup utanför Kungshamn vid Skurusundets mynning. Där finns också ett stort antal andra vrak men efter vad man vet inget så gammalt som tegelskutan. Inget har heller full last.
Man tror att teglet kommer från det tegelbruk som en gång i tiden låg i nuvarande Saltsjö-Duvnäs, på Duvnäs udde.
- Det finns inga skriftliga källor om detta tegelbruk förrän långt senare och enligt den information vi nu fått är det äldre än man trott, säger Kerstin Söderlund, intendent vid Stockholms stadsmuseum.
Fyndet är, säger hon, jätteroligt, något alldeles nytt i stockholmsområdet.
Peter Norman vid Riksantikvarieämbetet säger att fyndet är ”väldigt intressant”.
- Det säger en hel del om den miljö det ligger i, en knutpunkt för sjötrafiken under lång tid.
I Skurusundets mynning ligger öarna Sverige och Danmark. Ön Sverige omnämndes redan på 1200-talet i den danske kungen Valdemar Seirs jordebok, då som Litle Swethiuthe, Lilla Sverige.
Docent
Johan Rönnby vid Södertörns högskola, en av Sveriges främsta marinarkeologer, betecknar fyndet som ”jättespännande”.
- I Stockholm finns det inget som matchar det här, satt i sitt sammanhang på medeltiden. Det var en medeltida bruksbåt på väg in till Stockholm med tegel till ett kyrkbygge. Det kan berätta mycket.
Ett vrak som tidigare påträffats i Stockholms skärgård, resterna av en kogg vid Biskopsö, kan mäta sig i ålder men tegelskutan är unik genom sin fulla och intakta last.
Per Lejoneke vid Sjöhistoriska museet var en av dem som hittade skutan och han berättar att den är i förvånansvärt bra skick. Skrovet har tyngts ned i botten av tegellasten och man antar att det är väl bevarat.
Botten består av sand, lera och sten och ett sedimentlager på ett par decimeter.
Till sin konstruktion visar vraket stora likheter med Kalmar 1, den båt från 1200-talet som man hittade på 1930-talet då man tömde Slottsfjärden i Kalmar på vatten. Nu har en fullskalekopia av denna båt byggts och seglats över Östersjön.
Den
har, liksom tegelskutan, tvärgående balkar som sticker ut genom bordläggningen.
På vraket finns också ett ovanligt bråspel, vilket användes för att hissa upp ankaret.
I vraket har man även påträffat en ryggrad, om det är från en människa eller en gris vet man inte ännu eftersom människor och grisar har till förväxling lika sådana och man vet inte heller hur länge den legat där. På udden vid Kungshamn fanns nämligen en krog som drevs från medeltiden till slutet av 1800-talet och ryggraden kan tänkas vara avfall från detta etablissemang.
Vad teglet skulle användas till vet man inte. Intendent Kerstin Söderlund säger att det rådde allmän stiltje i kyrkbyggnationen på 1300-talet medan man slog valv i många kyrkor och byggde ut Storkyrkan på 1400-talet.
Virket, som funnits vara av ek från östra Svealand fälldes enligt dateringen mellan 1370 och 1380 och, förklarar Per Lejoneke, med tanke på hur tungt lastade båtarna var på den tiden är det svårt att tänka sig att de höll längre än i 15 - 20 år. Därför kan
skutan inte ha förlist långt in på 1400-talet.
Det finns inga planer på att bärga skutan, den har, säger Per Lejoneke, sin vikt och sitt värde där den ligger, eller som Kerstin Söderlund uttrycker saken: Den verkar att ge en ögonblicksbild av olyckan.
Vrakets exakta position hålls, så gott det går, hemlig för att skydda det mot alltför närgångna sportdykare.
En dykare som tar i en träbit i tron att den skall hålla kan förstöra den, ty efter så många hundra år är trävirket, även om det ser friskt ut, förstört av bakterier och kan falla sönder vid beröring.
Dessutom förbjuder fornminneslagen att man så mycket som petar på vrak äldre än 100 år.
Lars Porne
