I helgen/ Medan SJ ställde in 36 avgångar Stockholm – Göteborg/ För att det snöat/ I Sverige/ På vintern. Så sade Kina/ Att magnetsvävartåg nu ska dras/ Shanghai – Hangzhou/ 16 mil/ 3 miljarder/ 430 kilometer i timmen. Ett av länderna kallar sig u-land/ Det andra: Världens mest innovativa nation.

Kina har inte bara världens enda maglev utan även fantastiska rälståg. Samma lördag tog jag tåget från Shanghai till grannstaden Suzhou. Jag köpte biljett av en trevlig säljare som svarade omedelbart: ingen krånglig sajt och obegripliga erbjudanden. Biljetten kostade 26 kronor. Den levererades med bud till mitt kontor samma eftermiddag.

Tåget var ett harmoniskt höghastighetståg. De sattes i trafik 2007 och har en toppfart på 250 km i timmen. Efter 40 minuters behaglig resa gick jag av i Suzhou. Jag såg det jättelika stålskelettet av den nya stationen i glas och stål som är på väg att byggas. Den ska serva det nya nätet av höghastighetståg som dras över Kina. Bygghastigheten är nästan lika imponerande som tågens (380 km i timmen). Projektet startade 2008. Den första sträckan mellan Wuhan och Guangzhou öppnades redan i‑december och kapade restiden från tio till tre timmar.

Hela nätet på 13000 kilometer beräknas vara klart 2012, tre år före tidtabell. Men prislappen är gigantisk: till 2020 har det ökat järnvägsministeriets skuld till över 3000 miljarder kronor.

Potentialen är minst lika stor. En nation kommer att kittas samman. Tågen kommer att bidra till att skillnader i språk, arbetsmarknad och inkomster mellan regioner slipas ner. Det är tänkbart att det till och med får en politisk effekt – där det gamla svepskälet att Kina är för stort och splittrat för att ha demokrati kan utmanas. Och som om inte det vore nog finns det nu kinesiska planer på att täcka den euroasiatiska landmassan med snabbtåg. En potentiell linje Peking–London skulle ha en restid på 48 timmar. Samtidigt är Stockholm fortfarande en isolerad avkrok, avskuren från det europeiska nätet av höghastighetståg.

Förlåt, jag glömde SJ-expressen till Europa: Nattåget Malmö–Berlin. Jag åkte det i somras. Det var som en Madeleinekaka. Det var samma tåg som jag och mamma reste med till Tyskland på 80-talet. Britsarna var fortfarande lika små (modell statare 1845). Vagnarna med sina grova nitar såg fortfarande ut som om de bankats fram av en bysmed. I kupén fanns en turist från Taiwan som var lycklig över att få åka ”museijärnväg”. Men när luftkonditioneringen inte funkade och det började lukta svett, bränt järn och gammal diesel (ahhh, ljuva barndom) fick taiwanesen klaustrofobi. ”Jag kan inte andas!” pep hon. Vi härdade svenskar teg och stod ut.

Sverige håller nu på att totalt avreglera järnvägen. Det är en katastrof. Vissa samhällsfunktioner är så viktiga att de inte bör vara företagsekonomiskt slimmade. Exempelvis när det oväntade(!?) snöovädret kommer och tågnätet brakar samman. I Kina vidgar statliga subventionerade järnvägar befolkningens vyer, hjälper miljön och agerar draglok för ekonomin. De hade kunnat göra det även i Sverige.