Kön till passkontrollen på Atatürkflygplatsen i Istanbul sicksackar sig fram mellan silverglänsande metallstänger. Som så många tidigare ankomster till Turkiet, ägnar jag väntetiden åt att förbereda mig inför passpolisens bemötande.

Blir det ett surt, växelvis blängande mellan mitt ansikte, mitt pass och terroristregistret på polisens dataskärm? En stenhård ”inrest”-stämpel som trycks fast på visumsidan ackompanjerad av ett buttert mutter?

Eller, som i min värsta mardröm: har jag skrivit eller gjort något sedan senaste besöket som (godtyckligt) tolkats som missvisande, eller missgynnsam, information om mitt andra hemland? Och kommer jag i så fall att bli hämtad och förd till ett förhörsrum där jag i skenet av blåaktiga lysrör på bruten turkiska måste förklara mitt uppsåt?

Medan scenariot med buttre passkontrollanten är självupplevt och det mest troliga, är mardrömsmottagandet bara en noja.

Tänker att jag ska lägga av med osund och onödig oro. Varför måla fan på väggen, liksom? Men det är svårt att riktigt slappna av och känna sig som en i mängden bland med-köarna i passkontrollserpentinen. I alla fall med ett förnamn, Devrim Ülkü, som betyder ”revolutionen är idealet” och som ihop med mina födelsedata, Spånga 1974, säger allt om mina föräldrars politiska bakgrund: vänsterradikala studentaktivister som flytt till Sverige efter militärkuppen i Turkiet 1971.

Jag är inte ensam om att bära mina föräldrars gamla patos som en levande första maj-banderoll. Vi är många generationskamrater vars namn berättar om mammor och pappors drömmar, upplevelser och mål. Vi heter krig, fred, hopp eller som en kurdisk bekant gav exempel på: hjälp eller lejonkula. Ibland får särskilt viktiga personer ”inom kampen” låna ut sina namn. Som mina föräldrars kompis Ülkü. Min namne som jag aldrig träffat, men som enligt historierna lär ha varit en tuff brud som åkte på ett rejält kok batongstryk när polisen stormade universitetet i Ankara tidigt 70-tal.

Men den som försökt sätta sig in i turkisk politik, eller följt parlamentsvalet förra helgen, vet att det inte finns några enkla förklaringsmodeller i landet som är ett av världens kanske märkligaste.

För på ett Turkiet-unikt meta-nivåvis betyder ”Ülkü” inte bara ideal. Det är också namnet för den ultranationalistiska organisationen Ülkü ocaklari.

”Det är helt sjukt! Att heta Ülkü, det signalerar liksom bara en enda sak: att dina föräldrar är extremhöger!”, som en kompis påpekade häromveckan. Och kurdiska vänstervänner vittnar efter flera års bekantskap om att de först fått myror i huvudet av mitt tilltalsnamn, men slappnat av när de fått höra hela mitt dubbelnamn eller mina föräldrars politiska bakgrund klar för sig.

”Du måste underteckna dina artiklar med ditt dubbelnamn så att det inte missuppfattas”, säger en av de kurdiska vännerna.

”Ouff, allt verkar så politiserat i Turkiet”, säger en SvD-chef när han får höra namnstoryn.

Det är min tur i passkontrollen. En kvittrande glad kvinnlig passpolis utbrister: ”Devrim Ülkü, är dina föräldrar vänster eller?”

”Ja.”

Hon bankar stämpeln i passet. ”Då har de visst rört ihop det lite. Välkommen!”