I en stor intervju i Dagens Nyheter från igår berättar C-ledaren och näringsminister Maud Olofsson om hur hon redan i ung ålder började att oroade sig för ozonskiktet.

Som 13-åring kunde hon ligga hemma i sängen på gården i Högbyn, utanför Örnsköldsvik, och oroa sig – sällan över djuren på gården eller materiella ting – utan på ozonskiktet.

– Jag kunde vara otroligt orolig. Jag tyckte att vi levde bra och skyddat, men så insåg jag att det fanns något därute som hotade och förstörde, säger hon till tidningen.

Men Maud Olofsson är född 1955. När hon var 13 år var årtalet 1968.

Och det var först sex år senare, alltså 1974 forskarna slog larm om att CFC -föreningar, halogenkolväten, som fanns i bland annat kylskåp och hårspray, kunde bryta ned ozonlagret.

Forskarna Mario Molina, Paul Crutzen och Sherwood Rowland fick 1995 Nobelpriset för upptäckten.

Först 1976 beslutade några länder, bland annat Sverige, att börja förbjuda användningen av CFC:s i flera produkter.

Men det var först 1985 som debatten om ozonlagret tog fart, då ett gigantiskt ozonhål upptäcktes över Antarktisk.

Maud Olofsson var med andra ord lite före sin tid.

Håkan Lind, presschef vid Näringsdepartement, förklarar var

– Maud var väldigt intresserad av miljöfrågor vid den här perioden, ozonlagret var en bit i det hela, i ett större allmänt intresse för miljön. Det var 1974 som ozonlagret kom upp, då var hon 19 år och bodde fortfarande hemma, säger han.

Så hon upptäckte inte problemet med ozonlagret före forskarna?

– Nej, det gjorde hon nog inte. Hon upptäckte det nog inte före forskarna, säger Håkan Lind.

Centerpartiet har den senaste tiden försökt att lansera partiet som Alliansens ”gröna röst”.