Det behövs inte mer än en lätt förebråelse, ett missförstånd, eller en obetydlig motgång, man kan vara åtta, 18 eller 80 år, resultatet blir detsamma. Hjärnan, hjärtat, eller var nu känslolivet har sitt säte, känns som en maskrosboll någon andas på: hundratals fjun flyger iväg. Man är tillspillogiven, värdelös. Med ord som tillskrivs Franz Kafka: ”Ingen kan fördra mig, och inte heller jag kan tåla någon.”

Bland alla onödiga ingrepp i språkets anatomi tar ersättandet av han eller hon med hen nog priset.

En otröstlig åttaåring blir inte hjälpt av den käcka försäkringen ”det går över”. Tonåringen vill lämnas i fred med sin sorg och hemlöshet. I den meningen liknar han Kafka om vilken hans vän Max Brod skrev: ”Ensamheten står tät som en mur omkring honom, men hans längtan efter medmänniskor slocknar aldrig: ”Som så mycket annat i vårt verksamma liv står vi inklämda mellan motstridiga känslor och begär. Men vi vet att vi måste välja.

80-åringen då? Ja, jag vet inte, kan hända suckar ”hen” om sin tilltagande demens. Det behövs så litet för att komma ur kurs.

Å ena sidan skulle det vara skönt att lägga sig kravlös till vila, å andra sidan vill man ju se hur barnbarnen, i fall det finns några, utvecklas.

Därmed anländer vi vid dagens snackis: han, hon eller hen. Bland alla onödiga ingrepp i språkets anatomi tar ersättandet av han eller hon med hen nog priset. När skall ”hen” fylla en vettig funktion? Vill jag till exempel läsa en roman som upplyser mig om att ”hen” av naturen var alldeles för blyg för att tydligt visa ”hen” sin uppskattning? Nej, det vill jag nog inte. När jag har klarat ut vilken hen som är en han, och vilken som är en hon har jag nog slängt boken i väggen. Som väl är väggen varken en hon eller han, och än mindre en hen.

När genusmedvetna föräldrar retade sig på att personalen på deras barns dagis hejar på barnen med ”kom killar!” respektive ”hej tjejer!” tänker jag på ett uttryck som berlinaren med godmodig ironi använder när någon gnäller över obetydligheter: ”Deine Sorgen möcht ich haben” (Måtte jag ha dina bekymmer).

Den medfödda könstillhörigheten kommer knappast att manipuleras med språkliga egendomligheter, eller genom att en pojke får en docka i famnen, medan en flicka prackas på en leksaksbil. Pojken kommer i alla fall att växa upp till man, medan flickan blir till kvinna. Vilka sexuella preferenser de kommer att få har inte ett dugg att göra med dagisfrökens genusfostran. En homosexuell man vill vara en man, som har sex med andra män. Detsamma gäller förstås en lesbisk kvinna som vill vara kvinna, fastän hon föredrar att ha sex med kvinnor. (Givetvis finns det, mycket få, personer som sexuellt fötts i ”fel” kropp, men det är inte dem debatten gäller.)

Den gode och kloke fader Freud har satt upp tre mål som alla människor förr eller senare måste acceptera:

1. Det förhållandet att man är liten i förhållande till de vuxna, de stora.

2. Att det finns ett kön som man själv tillhör, och andra som tillhör ett annat kön.

3. Insikten om vår dödlighet. Att vi alla, utan undantag, måste dö, fastän ingen vet dagen eller stunden, kan ge ångest, men också tröst. Döden blir till vår mänsklighets sigill.