Gunilla Lundstedt ser pessimistiskt på möjligheterna att hejda fetmaepidemin bland barn och tonåringar i Sverige. Många föräldrar är aningslösa och tar inte sina barns viktökning på tillräckligt stort allvar, säger hon.
– Vi måste dra i bromsarna, agera, synliggöra innan det går för långt. Framför allt måste vi sluta trösta genom munnen, fortsätter hon.
Efter fem år på Rikscentrum för överviktiga barn i Huddinge vet hon mer än de flesta om de feta barnens värld, de extremt feta ska vi kanske tillägga, barn som kommer upp viktklasser på 100–150 kilo. För det är bara dom som kommer igenom nålsögat och får hjälp på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Totalt handlar det om cirka 1 000 barn sedan starten 1997.
För bara tio år sedan var det ovanligt med feta och överviktiga barn. I dag ser vi dom överallt. Vad ligger bakom?
– Det finns inga enkla förklaringar.
Genetiska faktorer har betydelse men stillasittande och ständig tillgång på mat är faktorer som varit avgörande på senare år. I botten finns ofta mer komplexa förklaringar där ätandet blir ett vapen eller en känsloyttring.
Gunilla Lundstedt talar om maten som tröst eller snarare drog, från spädbarnsstadiet genom hela uppväxten. Så fort
barnet skriker eller är ledset stoppar man något i munnen.
– Tröst genom munnen bäddar för överkonsumtion. Barnet får ingen känsla för vad som är normalt, gränserna mellan hunger och mättnad suddas ut.
Fortsätter mönstret när barnet övergår till vanlig föda blir det problematiskt,
särskilt om det finns en ärftlig risk för fetma, varnar hon.
Vad kan man göra?
– En viktig sak är att återgå till ordnade måltider. Dessemellan måste barn helt enkelt klara av att vara hungriga, betonar hon. Med tre egna barn vet hon vad hon talar om.
Särskilt utsatta är barn till svaga föräldrar som av olika skäl tappat eller inte orkar upprätthålla sin föräldraauktoritet.
– Uppgivna föräldrar med egen livsproblematik har svårt att sätta gränser. Föräldrarnas inställning till livet överförs till barnen. Barnen blir utan förebilder och tappar lätt fotfästet i tillvaron. Maten och godiset blir enda trösten i deras ensamma tillvaro.
Fetma och övervikt är en klar klassfråga, synlig redan hos barnen. Det har flera
studier visat. I Stockholm syns tydliga gränser mellan bemedlade och mindre bemedlade stadsdelar. Rinkeby har till exempel betydligt fler feta fyraåringar än Norrmalm.
– Ingen i Sverige är så fattig att han inte har råd med en video och en påse chips framför datorn. De mer välbeställda kan unna sig mer varierade aktiviteter, säger Gunilla Lundstedt.
Feta barn löper inte bara medicinska risker. De hamnar också lätt i en ond spiral med tappat självförtroendet, bristande kamratstöd och dåliga skolresultat.
– Många av dessa barn får tidigt känna att de varken duger i skolan eller bland kamraterna.
När den negativa självsynen väl befästs är den ofta svår att komma åt för utomstående.
Gunilla Lundstedt känner en allt större olust inför de falska förhoppningar om ett smalt och lyckligt liv vården väcker hos patienterna.
– Oftast är dessa förhoppningar orealistiska eftersom det handlar om livsstilsförändringar. Många familjer kan helt enkelt inte tillgodogöra sig våra råd. Det kräver förändringar på ett betydligt djupare plan.
Familjer med överviktiga fyra-, fem- åringar är en högprioriterad grupp. Det gäller att göra allt för att bromsa i tid innan överflödskilona sitter på allvar. Här har barnavårdscentralerna ett stort ansvar.
Svårast att nå är tonåringarna. De som ofta fastnat i ” misslyckandefällan” som Gunilla Lundstedt uttrycker det.
– Då får vi oftast vara nöjda om vi kan bromsa fortsatt viktökning, säger hon.
