Fortfarande två år efter svininfluensans sorti har de viktigaste och känsligaste frågorna runt den svenska vaccinkampanjen inte fått sina svar. Och de är inte lätta att finna. Få eller inga av de ansvariga vill ge klara besked:

Vad betydde det att Sverige vaccinerade mest och bäst i hela världen – 60 procent av befolkningen? Klarade vi oss bättre än de som enbart vaccinerade högriskgrupper eller ännu färre?

–Det viktigaste vi måste göra nu är att jämföra utfallet av olika vaccineringsstrategier i olika länder, förklarade till exempel Göran Stiernstedt, medicinsk ansvarig på SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) när pandemiinsatserna blåstes av.

Han liksom andra satte sitt största hopp till EU:s smittskyddsinstitut ECDC som ligger i Stockholm, inrättad efter fågelinfluensan, med uttalad uppgift att ägna sig just åt pandemifrågor i EU.

När så svininfluensan dök upp 2009 visade det sig att EU-länderna kom att driva en mycket varierad vaccinpolitik. Från inga vaccineringar alls till 60 procent som i Sverige. I topp låg fyra nordiska länder med 45 procent eller mer. Sverige, Finland, Island och Norge hade det uttalade målet att massvaccinera hela befolkningen.

Medeltalet vaccinerade i samtliga EU-länder var betydligt lägre. Flera stora länder som Tyskland, Frankrike och Italien låg under 10 procent. Orsakerna var en uttalad inriktning på riskgrupper och ett ointresse från människor att ställa upp.

Mest uppmärksamhet fick kanske Polen. Där ilsknade landets dåvarande hälsominister infektionsläkaren Ewa Kopacz till, främst över vaccinföretagens hårda krav, och beslutade att inte köpa in något vaccin överhuvudtaget. Hon klassade dessutom svininfluensan som lindrigare än vanlig säsongsinfluensa.

–Jag tog det ansvaret att inte vaccinera som politiker och som läkare, förklarade hon vid ett möte i EU-parlamentet.

–ECDC kan ge alldeles utmärkt underlag för jämförelser och därmed nyttig kunskap inför nästa pandemi, tyckte Göran Stiernstedt och andra.

Men så enkelt är det inte. ECDC har ännu inte publicerat en enda rapport om detta och kan inte säga när det kommer någon.

För att få en bild av vaccinationseffekterna behövs siffror över antalet döda i respektive land. De finns eftersom de skulle rapporteras kontinuerligt under pandemin till ECDC och också till WHO.

I dag är de inte helt lätta att hitta, men siffrorna finns, dels i fasta tal, dels uppdelade på antal fall per 100000 invånare (en vanlig metod för att kunna jämföra länder med olika stora befolkningar).

Det mest uppseendeväckande är den stora likheten mellan länderna trots olikheten i vaccinering. Inget land sticker ut särskilt mycket. Sverige har samma tal, 0,31 per 100000, med våra 60 procent vaccinerade som Tyskland med sina 8 procent. Polen som inte vaccinerade alls har ett dödlighetstal på 0,47, också den i undre delen av tabellen och inte så långt från Sveriges.

Hur ska nu detta förklaras? De ansvariga vill dock inget säga:

–ECDC utreder fortfarande och vi har inga svar ännu, förklarar Johan Giesecke, forskningschef på ECDC.

Han säger att han vill få frågorna på mejl. SvD ber skriftligen att få veta hur skillnaderna eller bristen på skillnader i dödstalen kan förklaras. Vi utlovas svar – om ECDC hinner och inte glömmer bort det. Fortfarande efter två veckor har vi inte hört något från ECDC.

Anders Tegnell på Socialstyrelsen å sin sida hänvisar till att Sverige håller på med en egen utredning och den är ännu inte klar.

–Visst, kommenterar Lars-Olof Kallings, aidsexpert och tidigare generaldirektör på dåvarande Smittskyddsinstitutet, en förklaring kan vara att sjukdomen var så mild att vaccineringen spelar mindre roll.

I ett av mejlen från den 10 oktober 2010 som SvD har begärt ut och granskat från Smittskyddsinstitutets informationschef Aase Sten till ledande pandemiansvariga diskuteras upplägget inför en intervju med TV4.

Hon föreslår: ”några budskap som kan vara bra att ta fram: den bästa strategin för Sverige var att vaccinera hela befolkningen. Vi sparade flest liv på det sättet. Tja det var den strategi vi valt innan för att de utredningar som gjorts talade för att det var det mest effektiva hanteringssättet, vi vet litet om sparade liv”.

Hon påpekar också att ”Sverige har lägst antal dödsfall jämfört med Norge och Finland” och skriver: ”onödig jämförelse med Polen, hade mindre än vi, svår jämförelse”.

Den andra viktiga frågan är hur många liv som räddades av den gigantiska insatsen då drygt fem miljoner svenskar vaccinerades. Inte heller det är lätt att få svar på.

–Brukar de inte säga sådär trettio, undrar Maria Larsson som då var folkhälsominister och ansvarig för massvaccineringen försiktigt.

–Annika Linde talade om att 50–100 skulle dö utan vaccinering. 30 dog. Då kan vi kanske ha räddat mellan 20 och 70, säger Johan Carlson på Smittskyddsinstitutet.

Nu har det faktiskt gjorts beräkningar på detta, till exempel i regeringens officiella utvärdering av den svenska pandemikampanjen.

–Vi kom fram till att sex dödsfall undveks med massvaccinationsprogrammet, säger Lisa Brouwers på Smittskyddsinstitutet.

Alltså räddades sex människor.

Nu görs en ny undersökning för att se om kanske några vaccinerade skyddades under de vanliga utbrotten av säsongsinfluensan 2010 och 2011.

Pandemikampanjen var en av de absolut dyraste insatserna i svensk sjukvård någonsin. När beslut fattas om nya läkemedel eller behandlingsmetoder ska införas i sjukvården beräknas något som heter Qaly (kvalitetsjusterat levnadsår), det vill säga kostnaden relaterad till vunnen hälsa.

Ett Qaly på 500000–600000 kronor utgör en tröskel, över denna nivå bedöms insatsen inte vara samhällsekonomiskt effektiv, för dyr med andra ord.

Massvaccineringens Qaly var 1,3 miljoner, dubbelt så mycket som anses samhällsekonomiskt acceptabelt. Och då är inte de skenande kostnaderna för narkolepsibarnen inräknade.