När Carina Löfkvist, chefredaktör för Se & Hör, förklarar varför tidningen valt att publicera de omstridda bilderna på Englands blivande drottning, säger hon att det baserats på en nyhetsvärdering, att bilderna är ”oskyldiga” och att hennes främsta uppgift är att sälja tidningar.

Det är i och för sig ärligt. Men det är också ett alltför enkelt sätt att friskriva sig från allt ansvar. Paparazzibilder, vars enda mål är att ta sig innanför den privata sfären, existerar av ett enda skäl: att det finns en marknad för dem. Så länge det finns redaktioner som kastar sig över dem och är beredda att betala är signalen väldigt tydlig: ta fler bilder. Löfkvist gick i och för sig inte lika långt som hennes danska redaktörskollega, som sade att han var ”väldigt stolt” över att han lyckats få köpa bilderna, men hon tycks helt sakna förståelse för att publiceringen kan vara problematisk.

Varför? Inte bara för att det skulle vara en kränkning av kronprinsparets privatliv, utan också för att det är som att kasta tändvätska över en redan flammande brasa om pressens frihet vs den personliga integriteten. I Storbritannien har det, efter News of the World-skandalen, i snart ett år pågått ett offentligt förhör som ska leda till förslag på en ny reglering av medierna, Domaren Brian Leveson, som leder det, har under hela den tiden lyft fram just den personliga integriteten som den viktigaste frågan. Vad ska medierna ha rätt att göra? Var går gränsen för ett intrång i den privata sfären? Kändisar har vittnat och arbetsmetoder har avslöjats – och precis denna höst ska förslagen om förändringar, även i lagstiftningen, lämnas över till politikerna.

I det läget är tajmingen för smygtagna nakenbilder usel. Det inser även brittiska medier, som gärna skriver om att bilderna finns, men undviker att publicera dem.

Brittiska makthavare och kändisar har redan idag stora möjligheter att stoppa oönskade publiceringsbeslut, med rättsbeslut om förbud, av det slag som möjliggjorde razzian i veckan på redaktionen till den franska tidning som först publicerade nakenbilderna och höga vitesbelopp vid kommande publiceringar. Om lagstiftningen skärps ytterligare, vilket nu är en högst påtaglig sannolikhet, kan det bli allt vanligare att redaktioner kan bli bakbundna när det gäller publiceringsbeslut. Bland redaktörer jag pratar med i Storbritannien finns en stor oro för hårdare ”prior restraint”, det vill säga att den som blir omskriven i förhand ska få veta på vilket sätt – och sedan ha möjligheten att på laglig väg stoppa det. Detta, tillsammans med att staketen för vad som anses vara privat höjs, skulle möjligen försvaga paparazzimarknaden, men också kraftigt begränsa möjligheterna till fri granskning och rapportering.

Det kan också öka risken för hårdare reglering i andra länder, även i Sverige. Det är alltid övertrampen som triggar lagstiftarna – och i en uppskruvad debatt segrar ofta de högljudda rösterna över det genomtänkta. Det vore ett högt pris att betala för ett par suddiga bröst.