Krisen har avslöjat att vi styrs av nollor. Tankarna svindlar – inte bara i AMF:s styrelse – inför de astronomiska tal som vi dagligen hör talas om. På de globala finansmarknaderna jonglerar akrobaterna med belopp som ligger långt bortom den mänskliga hjärnans föreställningsförmåga. Ta den amerikanska administrationens senaste räddningspaket för bankernas förgiftade tillgångar. Det verkar hämtat från Joakim von Ankas fantasier: en trillion dollar.

Marcus du Sautoy, som är professor i matematik i Oxford, påpekade häromdagen (The Guardian 25/3) att nollorna en gång i tiden uppfattades som samhällsfarliga. År 1299 förbjöd myndigheterna i Florens användningen av nollor. Professorn förklarade också pedagogiskt vad de höga fantasisiffrorna betyder i de skilda språkbruken i USA och Europa. Frankfurter Allgemeine Zeitung gav förra lördagen läsaren en praktisk liten tabell över de höga talens begreppsvärld, från miljon till kvadriljard (10 upphöjt med 27). Den har jag klippt ut och lagt i plånboken.

Från min barndom på den skånska landsbygden minns jag banken som ett rött tegelhus som sedermera blivit korvkiosk. Där fanns en cigarrdoftande respektingivande kamrer som kom med sina kostymer till farfar, som var skräddare. Jag begrep aldrig vad kamreren gjorde på banken, men han var uppenbarligen en av samhällets viktigaste stöttepelare. Antagligen lånade han bara ut pengar till personer som han kände och som helst inte behövde dem. På den tiden var det suspekt att leva på krita.

Horst Köhler, Tysklands statschef som tidigare varit direktör i Internationella Valutafonden, påminde i veckan om den tid då marknaden visade respekt för regler och moral. Hans ”Berliner Rede” är bland det klokaste jag läst på mycket länge. Oinskränkt frihet leder till förstörelse.

Med detta i sinnet läser jag om dagens Irland, den keltiske tigern som visat sig var en dopad bondkatt. Där beräknas den samlade skuldsättningen utslagen på befolkningen till att varje irländare sitter i skuld på omkring en miljon kronor. ”Konsumerade av konsumismen”, som president Mary McAleese uttryckt det.

Förebilden för det irländska miraklet var naturligtvis The City i London, ett centrum för de globala finansmarknaderna som i dessa dagar ibland kallas Reykjavik vid Themsen.

Nästa veckas stora globala toppmöte kallas G20 och G tycks stå för Gordon, det vill säga premiärminister Gordon Brown som i politisk desperation kopplar sitt öde till detta möte – och till Barack Obama. Ett krismöte när allt fler länder lever på dropp och som symboliskt nog äger rum i London nästan på dagen trettio år efter starten för Margaret Thatchers marknadsliberala revolution. Här tvingas nu Brown offentligt göra avbön för allt som han sagt om att den självreglerande marknaden skulle övervinna gamla tiders ekonomiska kriser. Förmodligen hamnar ändå Gordon Brown på den allt längre listan över politiker som sveps bort av de samhällsfarliga nollornas tyranni.