Jag vaknade en morgon och tänkte på min barndoms Maj-Britt, hon som var en av 50-talets alldeles äkta hemmafruar, expert på korsstygn och spröda mördegsdrömmar. Någon utbildning efter folkskolan fick hon aldrig, förstås. Hon skulle ju ändå bara gifta sig. Så blev det också, Maj-Britt fick man, tre barn och villa med löjtnantshjärtan intill stugknuten. Sedan återstod bara att njuta av de förverkligade drömmarna.
Problemet var inte barnen eller huset i mexitegel. Problemet var pengarna. Jo, matpengar lämnade hennes man. Men inte så mycket mer. Trots att det blev Maj-Britt som snart fick ta över de uppgifter som han inte orkade med när han måste vila. Han måste vila allt oftare, särskilt måndagsförmiddagar efter långa, blöta helger. Nej, nej, inte sa Maj-Britt något om flaskorna och raglandet och hans tunga snarkningar långt in i det som var arbetsvecka. Hon hade fullt upp med att göra det han borde ha gjort, förutom barnen och maten och småkakorna. Och aldrig att hon klagade, självklart inte. En familj håller ihop, visar inte upp sitt elände. Särskilt inte på den ort där alla känner alla och minsta gruskorn kan stjälpa ett helt lass.
Inte var det många som förstod, kanske inte ens Maj-Britt själv, att hon fått nog den dag hon sökte ett arbete utanför hemmet. I köket på en militärförläggning.
Jag kan minnas Maj-Britt på cykel tidiga mornar, innan någon annan hunnit upp var hon på benen. Så hon skulle hinna undan sitt lönearbete så fort som möjligt. Eftersom allt det vanliga väntade hemma.
Det gick några månader, kanske var det år. Sedan var Maj-Britt tillbaka i sitt eget kök, på heltid. Inte ville hennes man ha en fru som rörde i grytorna till unga militärspolingar när hon kunde ägna sig åt hans stekta flundror. Och därtill, det var inte oviktigt, ha lite ork kvar till lördagsnätterna när han rusig av brännvin och åtrå drog ner henne i den slarvigt bäddade sängen på ovanvåningen, utnyttjade sin äktenskapliga rättighet medan hon teg för att inte väcka barnen och katterna. Teg och lovade sig själv att nästa lördag, då skulle hon se till att det fanns ett berg av strumpor att stoppa, hela natten lång. Om hon inte kunde sova hos äldsta dottern.
Att en 50-talsman tog sin hustru en lördagsnatt, också mot hennes vilja, var inte ens likställt med en ordningsförseelse – den liknelse som kammar-åklagare Rolf Hillegren så skrämmande tog till. På 50-talet var det inte konstigare än löjtnantshjärtan vid stugknuten.
Jag vaknade en morgon och förstod inte vad som hänt. Sen öppnade jag min dator och insåg att tiden vridits 50 år tillbaka. Längst upp på skärmen stod, klart och tydligt, att det var den 3 februari 1959. Allt har bevisligen sin förklaring.
