”Det vore politiskt självmord att inte fokusera på Stockholm.” Det konstaterade den s-märkta debattören Nisha Besara vid ett seminarium i veckan som gick. Hon sade det som vare sig Per Schlingmann (M) eller Ibrahim Baylan (S) vill medge öppet, att valet avgörs i storstäderna. 2010 kommer var femte väljare att vara från Storstockholm. Hälften av alla väljare – 3,5 miljoner – är från något av storstads­länen.

Enligt statsvetarna är de här väljarna oberäkneliga och lättrörliga. De är trendkänsliga och inte lika hårt partipolitiskt bundna. Stockholm är således både en mardröm och en möjlighet för partistrategerna. Väljarna måste vinnas varje gång, som Socialdemokraterna påpekat i sin valanalys.

Detta har inneburit att makten i Stockholms stadshus haft för vana att växla mellan blocken. Men sedan förra valet har Socialdemokraterna anledning att känna stor oro. 2006 fick partiet drygt 23 procent av riksdagsrösterna i Stockholms stad.

I länet nådde man lite mer än 26 procent. Resultaten var inte enstaka noteringar, utan en trend över flera val.

Efter sommaren förefaller de rödgröna på riksplanet nu att dryga ut sin ledning i opinionen. Men enligt en mätning från Synovate, publicerad i Dagens Nyheter i förra veckan, så tänker i dag bara var femte stockholmare rösta på Socialdemokraterna i kommunalvalet. Den signalen tas säkert på allvar i partihögkvarteret på Sveavägen 68.

I den egna analysen konstaterades att partiet måste värva röster i det växande mellanskiktet om partiet ska ”överleva” i storstäderna. Den socialdemokratiska bristvaran handlar framför allt om tjänstemän med medelinkomster som funnit sig allt mer till rätta i de borgerliga värderingarna.

Bekymret för S är dessutom att fenomenet riskerar att få spridningseffekter, inte bara till Göteborg och Malmö. Även i Mälardalen gjorde partiet ett dåligt val. Den som bor i Eskilstuna skiljer sig inte längre särskilt mycket från en storstadsbo.

Med ett år kvar till nästa val har debatten om hur man ska nå storstadsväljarna vaknat till liv i partiet. Bakom argumenten skymtar den diskussion som alltid dyker upp när Socialdemokraterna har svårigheter. Den mellan förnyare och traditionalister, mellan lattesocialister och folkhemskramare.

Den första gruppen, oftast en minoritet i partiet, kokar just nu av frustration. När S-ledningen slår fast att partiet ska gå till val på att höja skatterna så blir det oro i leden. Haningepolitikern Robert Noord skriver på sin blogg att stockholmare vill ha bättre kvalitet, lägre skatter och möjlighet att välja. Om partiet går i motsatt riktning så blir det inteså mycket mer än 20 procent i nästa val, spår han.

Traditionalisterna däremot bedömer att det går att vinna val på en politik som innebär höjda skatter och återställare. Någon särskild storstadspolitik behövs inte heller. Politiken ska fungera både i Grängesberg och i Stockholm.

Av allt att döma ansluter sig partiledningen till den linjen. En traditionell S-retorik om klassklyftor ska vinna valet. Men en förutsättning för att en sådan strategi ska vara framgångsrik är förmodligen att också storstadsborna får känna att lågkonjunkturen svider.

Det ger Mona Sahlin möjlighet att få gehör både för attacker på regeringen och för utfästelsen att 80 procent av löntagarna ska få ut 80 procent i a-kassa. Ett vallöfte skapat för medelklassen.

Jobben kommer, var Göran Perssons mantra i valrörelsen 2006. Jobben har försvunnit, kommer att bli Mona Sahlins, med tillägget att det är regeringens fel. En arbetslöshet som breder ut sig i medelklassen i Stockholms villaförorter och bostadsrättskvarter kan få betydelse för valresultatet.

Men medan den öppna arbetslösheten i Sverige nästa år ska bli över 11 procent, enligt arbetsförmedlingen så väntas den i Stockholm stanna kring 4 procent. Det betyder ungefär 51 000 arbets­lösa stockholmare.

Den cyniska frågan är: räcker det för en socialdemokratisk valframgång?