Det här är läxan efter valet av Håkan Juholt till S-ledare för mindre än ett år sedan.

1 Det kan bli vem som helst.

2 Det borde nog inte bli vem som helst.

Den socialdemokratiska ledningen sitter i dag i ruinerna efter det förra partiledarvalet, och rimligen har man lärt sig något av den process som producerade den mest kortlivade S-ledaren någonsin.

Om Socialdemokraterna förra året hade följt sin egen tradition skulle Håkan Juholt aldrig ha blivit partiledare. Men dåvarande valberedaren Berit Andnor – i dag glad att hon lämnat partipolitiken för att bli landshövding i Blekinge – gjorde en kravspecifikation där det uppseendeväckande nog var några kriterier som saknades.

Den nye S-ledaren behövde INTE sitta i riksdagen, förklarade Andnor uttryckligen. Och att det skulle kunna vara bra med regeringserfarenhet nämndes överhuvudtaget inte.

På ett ögonblick övergav valberedningen därmed, hoppsan, den linje som världens mest regeringsvana demokratiska parti hade hållit sedan 1930-talet. Ministervana var ingen merit för den som sökte jobbet i det parti som fortfarande betraktade sig som det naturligt statsbärande.

Att det är Socialdemokraterna som bäst vet hur man sköter den svenska statsapparaten har ofta tagits för självklart. Kanske tyckte Berit Andnor att det var så självklart att det inte behövde bevisas.

Partiledningen kan i dag blunda och se nästan samma kandidater som för ett år sedan passera revy.

Göran Eriksson

Den som blev S-ledare borde ju väljarna naturligt komma att uppfatta som en duglig statsministerkandidat. Och så korades riksdagsledamoten Håkan Juholt, som aldrig hade haft en ministerpost, till partiledare.

Partiledningen kan i dag blunda och se nästan samma kandidater som för ett år sedan passera revy. Men man har nu en möjlighet som saknades då: Det går att undvika obehagliga överraskningar.

Det är den frestelsen som ledamöterna i det verkställande utskottet just nu kämpar med. Det finns en inte obetydlig partiopinion som vill ha en snabb process, där VU och partistyrelsen pekar ut en partiledare som ska fungera fram till nästa års partikongress.

Håller man processen inom den ganska snäva kretsen borde det finnas en möjlighet att göra de realpolitiska överväganden som borde prägla ett partiledarval som följer den klassiska, rationella manualen.

Så resonerar i alla fall några av dem som vill se en snabb lösning. Vem kan vinna valet 2014, vem kan hålla samman partiet politiskt, vem kan attrahera väljare i mitten utan att förlora vänsterflanken? Vem kan tävla i regeringsduglighet med Fredrik Reinfeldt, och vem kan stoppa partiets störtblödning i Stockholm?

Svaret är förmodligen att ingen kan göra allt det där. En del av S-krisen, och en förklaring till att Håkan Juholt blev partiledare, är ju partiets brist på lysande ledarämnen. Men om VU håller i processen kan ledningen vara säker på att valet görs med rätt fokus: valseger och ett hyggligt enat parti.

Men som partisekreteraren Carin Jämtin sa i går på den numera dagliga pressträffen på partihögkvarteret: det finns ”stora och helt legitima krav på att hela organisationen ska kunna var involverad”.

Missnöjet efter förra årets partiledarval var utbrett och ibland högljutt. Kongressombudet och förre LO-basen Stig Malm talade om ”stalinistisk anda” och apspel: ”Det är ett rent spektakel som är ovärdigt ett socialdemokratiskt parti att behandla folk på det här sättet”.

Det finns alltså ett ganska starkt tryck underifrån på att öppna partiledarprocessen, och det trycket kolliderar förstås med planerna på en snabb lösning. Det många är rädda för är att en bred och involverande modell skulle vara som att öppna Pandoras ask.

Partiet är redan djupt splittrat, och några månader med en öppen politisk konkurrens mellan flera kandidater skulle kanske inte göra saken bättre. Med det dilemmat sitter det verkställande utskottet i dag: bestämma själv eller släppa kontrollen och låta medlemmarna bestämma.

Om partiledningen bestämmer själv är det troligt att försiktighetsprincipen får råda. Socialdemokraterna befinner sig enligt Carin Jämtin i sin värsta kris någonsin, och därför kommer de flesta att vilja ta det säkra före det osäkra. Ministervana är i såfall troligen ett kriterium som gör comeback på kravspecifikationen. I alla fall som ett önskemål.

Problemet är att det finns många olika uppfattningar, även inom partiledningen, om vad det innebär att göra ett säkert val.

Även mot kandidater med ministererfarenhet finns det goda invändningar. Thomas Östros kanske kan tävla med Anders Borg som ekonom, men han vann aldrig debatterna i valrörelsen. Och Östros var precis som Sven-Erik Österberg djupt involverade i Mona Sahlins rögröna valnederlag.

Österberg har inte satt några djupare spår, och misslyckades med att ta fram en trovärdig jobbpolitik åt Sahlin. Pär Nuder är långt borta, och en risk med sin närhet till riskkapitalismen.

Anders Sundström skulle säkert kunna ena partiets falanger, men är han en tillräckligt god kommunikatör? Det var Sundström som ledde Socialdemokraternas ja-till-euron-kampanj, och det är kanske ingen övertygande merit.

Thomas Bodström är massmedial, men också en solospelare utan mångårigt harvande i partiet. Och Mikael Damberg, som gick långt förra gången, har aldrig varit minister.

Traditionell socialdemokratisk logik pekar mot de här personerna, eller någon som liknar dem. Men samma logik gällde förra året också. Och då blev det vem som helst i stället.

LÄS OCKSÅ: Tio Socialdemokrater som säger nej

CHATTA: Ställ dina frågor om S-krisen till statsvetaren här