Kvinnokampens framgångar har på allvar rubbat maktbalansen. Det är fortfarande en lång väg att gå, men med tanke på att kvinnor inte ens hade rösträtt för 85 år sen har vi kommit fett långt.
På högskolorna är över sextio procent av studenterna kvinnor. Kvinnoförtrycket har skapat det duktighetskomplex som gör att kvinnor känner att de måste vara dubbelt så bra för att nå samma positioner. Det gör att toppstudenterna oftare är kvinnor. Det patriarkala folkhemsbyggets fall har förlöst kvinnorna.
Folkhemmet byggdes på kvinnors rygg och hölls uppe av deras obetalda arbete. När fyrtiotalisterna nu snart går i pension är det en enorm möjlighet att jämna ut orättvisorna. Hundratusentals chefs-jobb kommer att bli lediga. Går man på meritförteckning från den nya generationen kommer kvinnor att ha ett försprång. Fortsätter den här utvecklingen är det snart inte längre självklart att det ska vara män på toppen. Sverige har alla förutsättningar att bli det första landet i världen som kväver patriarkatet.
I småstäder ser vi redan hur guzzarna drar medan männen blir kvar. Likaså i storstädernas förorter. Överallt där arbetarklassen finns syns en tendens där fler kvinnor gör klassresor.
Ett så stort systemskifte kommer inte att gå smärtfritt. När männen inser att deras maktövertag är hotat kommer reaktionerna inte att dröja. Och män har sen barndomen lärt sig att våld är en helt okej konfliktlösare. Risken för att responsen mot nyordningen blir aggresiv är stor. Kvinnomisshandeln som sker överallt, hela tiden, är det mest konkreta maktmedlet. Men oftast behöver det inte gå så långt. Det räcker med det ständigt underliggande hotet.
Få män fattar att jämställdhet också gynnar dem. Att alla tjänar på uppluckrade könsroller i längden. Fasta i att mannens roll är försörjarens känner sig många män värdelösa om deras kvinnor börjar klättra i position och tjäna mer. Den manliga stoltheten måste behållas, i värsta fall med våld. När
männen inser att vi kommit förbi att mannen ska vara familjens överhuvud med ansvaret för familjens välstånd kan de slappna av. Slippa bördan och lära sig att ta gemensamt ansvar på jämlika villkor.
När feminism kommer på tal är det oftast kvinnors situation som lyfts upp. Det är skitbra. Men männen glöms bort. Det är ju ändå män som bär det största ansvaret för att vi har ett könsförtryck. I stället för att utpeka männen som förövare borde fler försöka upplysa dem om vilket könsfängelse de sitter i. Hjälper vi männen att bryta mot sin inlärda mansroll kommer jämställdheten som ett naturligt nästa steg.
Att den feministiska rörelsen inte har tagit sig an män är förståeligt. Antagligen har de var och en fått smaka på så mycket män som dissat, att de någonstans tappat hoppet. Ilskan och bitterheten som många män viftar bort som hysteri och överdrifter har sina rättmätiga skäl.
Men ska kvinnorörelsen verkligen lyckas, måste den inkludera männen. Få män känner sig manade att delta i kampen.
Kvinnoperspektivet måste kompletteras med ett manligt. Det handlar i grunden om mänskliga rättigheter.
Därför är det allas ansvar att i sin vardag jobba mot könsorättvisor. Vi män har ett större ansvar att upplysa oss själva och hjälpa andra män att frigöra sig. Det är dags att vi tar det ansvaret.
