Det mardrömslika ögonblicket framför ultraljudsskärmen är för evigt inristat på näthinnan hos Katarina Meyer och sambon Stefan. Barnet, det hett efterlängtade, var inte längre vid liv. Hjärtat hade slutat att slå.

–Det var en känsla av total chock och overklighet. Inte blev det bättre när barnmorskan undrade varför vi inte kommit in tidi­gare. Efteråt har läkarna fått oss att inse att vi inte hade någon skuld men just då var det hårt att höra, säger Katarina.

Katarina och Stefan är ett av 319 svenska föräldrapar som förra året var med om att föda ett dödfött barn. En tragedi där vårdpersonalens professionalitet har extra stor betydelse. Ändå är det bara omkring hälften av kvinnorna i studien som får det stöd de behöver från läkare, barnmors­ka och kurator. Det visar en ny studie där 40 föräldrar till dödfödda barn intervjuats i olika tidsintervaller efter det döda barnets födelse.

–Behovet av långvarigt stöd är stort hos dessa föräldrapar. Beske­det om att barnet dött måste ges med stor varsamhet. Lika viktigt är att låta beskedet sjunka in och att ta emot barnet på ett värdigt sätt, säger Karin Säflund, ­socionom och tidigare kurator på Danderyds sjukhus.

Hon är ansvarig för studien som redan resulterat i en avhandling och nu till fortsatt forskning och uppföljning.

Särskilt vill hon betona pappor­nas behov av stöd. Även om kvinnorna i studien mår signifikant sämre flera år efteråt är det viktigt att vårdpersonalen inte glömmer papporna.

–Många pappor känner sig förbisedda eftersom läkaren och barnmorskan ofta vänder sig bara till kvinnan, säger hon.

Fram till för bara några decennier sedan var regeln att kvinnor som födde dödfödda barn skulle ha så lite kontakt som möjligt med barnet. Idag är inställningen den motsatta. Nu uppmuntras båda föräldrarna att hålla barnet och skapa så många minnen som möjligt.

För Katarina kändes det till en början svårt att behöva gå igenom förlossningen. I efterhand är hon trots allt tacksam. Det underlättade bearbetandet, gjorde Maja verklig, som hon uttrycker det.

Först kände hon och Stefan oro och rädsla inför födseln.

–Vi undrade vad det var vi skulle möta, hur barnet skulle se ut. När vi hörde att det var en vacker liten flicka med massa mörkt hår, hel och varm, blev vi lugnade, berättar Katarina Meyer.

Hon berättar hur barnmors­kan, Nicole Silverstolpe, uppmuntrade dem till att lägga Maja mellan sig för att verkligen känna att de blivit föräldrar.

–Det var en märklig känsla, en stor sorg blandad med ett lyckorus.

Senare kom föräldrar och närmast anhöriga in för att titta på Maja.

–En jättefin stund, betydelsefull för alla, säger Katarina. Vi fick allt stöd vi behövde och gott om tid för att ta avsked av Maja.

Trots att det var mitt i natten ringdes sjukhusfotografen in för att ta bilder. En av bilderna, ett svartvitt foto av en liten rundnätt flicka, bär Katarina för evigt med sig i plånboken.

Efter två dygn på sjukhus valde de själva att åka hem.

Sorgen hann i kapp dem när de kom hem hem till den nyinköpta barnvaggan och skötbordet. Men värst var det när de skulle ta itu med begravningsbestyren. Även om sjukhuskuratorn hjälpte dem med mycket av det praktiska var det mycket att ta ställning till.

–Istället för inbjudan till dop fick vi skicka inbjudningar till beg­ravningen. Det var mycket tungt.

Ändå blev det en ljus och finstämd ceremoni i parets hem.

De verkliga svårigheterna kom när Katarina skulle tillbaka till jobbet efter en månads föräldraledighet och två månaders sjukskrivning.

–Jag kände panikångest över att möta vänner och bekanta och gick långa omvägar på stan.

Första dagarna på jobbet var ­fysiskt och psykiskt utmattande.

Även om många visste möttes hon ändå av frågan: vad gör du här du ska ju vara mammaledig?

Tack vare kontakt med Spädbarnsfonden, en förening för föräldrar i samma situation, har ­Katarina och Stefan tagit sig igenom det värsta av sorgearbetet. Även om de aldrig glömmer Maja hoppas de bli föräldrar på nytt.