Allmänläkaren i sällskap med advokat och obducenten (främst) anländer till rättegången i Attunda tingsrätt angående skadeståndsmålet gällande styckmordet 1988 på Catrine da Costa.
Foto: Bertil Ericson / SCANPIX
En sommarkväll i juli 1984 hittade en hundägare två svarta sopsäckar vid Karlbergskanalen. Säckarna innehöll kvarlevor av 27-åriga Catrine da Costa. Tre veckor senare påträffades ytterligare kroppsdelar vid Eugeniahemmet, nära rättsläkarstationen i Solna.
Huvudet och halsen saknades, dödsorsaken kunde inte fastställas. Blickarna riktades snabbt mot en 35-årig obducent och senare mot en något yngre allmänläkare. Båda fälldes för mord i tingsrätten under upphetsad mediebevakning. Men rättegången gjordes om sedan en nämndeman ventilerat sin förutfattade mening i en intervju. Männen friades.
– Min uppfattning är att de är oskyldiga. Det är hemskt, men så är det, säger Jan Olsson, pensionerad kriminalkommissarie som ansvarade för den kriminaltekniska delen i utredningen.
Den kontroversiellafrågan är istället om och i så fall hur de ska få upprättelse. Efter att ha fått sin sak prövad vid mer än ett dussin tillfällen, har läkarna som en sista utväg begärt 40 miljoner kronor i skadestånd av staten.
– Jag är övertygad om att ingen av dem dödat Catrine da Costa, de har sannolikt inte ens träffat henne, knappt varandra. Ändå tror jag inte att de kommer att få skadestånd. Det här handlar mer om hur rättsapparaten ska rädda ansiktet, säger Leif GW Persson, professor i kriminologi, som tydligt tagit männens parti i debatten.
Då männen friades skrev tingsrätten, ledd av sin ordförande Carl-Anton Spak, i domskälen att de hade styckat kroppen. Brottet griftefrid var preskriberat och fanns inte med i åtalet. Eftersom domen var friande kunde inte domskälet överklagas.
Slutsatsen byggde bland annat på ett vittnesmål från en drygt ett år gammal flicka som tolkats av barnets mor, senare även av en barnpsykiater och en psykolog.
Ett annat vittnesmål kom från ett fotohandlarpar som pekade ut allmänläkaren först efter instruktioner från polisens utredare.
1991 beslutade kammarrätten utifrån samma förundersökning att frånta de båda friade männen deras läkarlegitimationer. Nu sällar sig även polisens egna utredare till kritikerkåren.
– Jag beklagar djupt att jag blev en del i detta. Deras liv är förstörda, säger Jan Olsson.
I slutet av 1980-talet fick Jan Olsson, då en av rikskrims mest erfarna brottsplatsutredare, i upp-drag att hålla i den kriminaltekniska delen av utredningen. Han beskriver den utredning han fick ta över som svårt misskött.
– Båda de omständigheter som gjorde att de här männen först hamnade i utredningen visade sig vara fel. Ändå blev de kvar.
Han syftar på att obducentens tidigare fru hittades strypt med en snara och att allmänläkaren anmäldes av sin förra hustru för sexuella övergrepp på sin dotter. Båda misstankarna utreddes och kunde läggas åt sidan.
– Det vi hittade ledde snarare bort från de här männen. ”De är så förslagna att de lägger ut villospår. De försöker lura oss.” Man sade så inom utredningen.
Den förre rättsläkaren Jovan Rajs konstaterade i sitt obduktionsutlåtande att da Costa blivit mördad och att styckningen genomförts på ett aggressivt sätt med sadistiska och sexuella inslag.
Senare kom Socialstyrelsens rättsliga råd fram till andra slutsatser. Jovan Rajs står dock fast vid sitt utlåtande.
– Jag blev djupt skakad av att en medarbetare var misstänkt för mord. Men jag ville göra allt för att sanningen skulle komma fram.
– Catrine da Costa blev mördad, men vem som mördade henne har jag faktiskt ingen uppfattning om, sade Rajs vid de nyligen avslutade förhandlingarna i Attunda tingsrätt.
Spår som skulle kunna lösa gåtan finns. Hårstrån som påträffades på en handduk vid säckarna kom inte från läkarna men har sparsamt använts för att söka andra gärningsmän, enligt SvD:s källor.
Ytterligare spår skulle kunna ha blivit bevis. 2002 begärde advokat Kerstin Koorti, som då företrädde obducenten och allmänläkaren, att Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, skulle undersöka om det fanns fingeravtryck på liksäckarnas insida. Analysen utfördes med en ny brittisk metod. Säckarnas utsida hade tidigt i utredningen tvättats av polisen.
– SKL:s analys visade att det fanns fingeravtryck på insidan, berättar Kerstin Koorti.
Dessa undersöktes av tekniska roteln vid länskriminalen i Stockholm. Kerstin Koorti begärde att få ta del av resultatet. Men polisen vägrade först – ”du får inte veta svaret”, blev beskedet enligt Koorti.
Justitiekanslern tog upp frågan med Rikspolisstyrelsen och av en tjänsteanteckning hos JK 2005 efter ett telefonsamtal med ansvarig polis, framgår att obducenten och allmänläkaren kunde uteslutas när det gällde fingeravtrycken på liksäckarnas insida.
Å andra sidan står det inte så i JK:s beslut. Av handlingarna framgår att polisen inte ansåg att fingeravtrycken var av sådan kvalitet att de var identifierbara.
Advokat Kajsa Blomgren, som idag företräder männen, hävdar att det kan ha begåtts upp till 156 fel som sammantaget raserat de båda läkarnas liv.
– Det sträcker sig från polisens urusla utredning och åklagarens värdelösa åtal till tingsrättens bisarra domskäl och till slut kammarrättens eländiga prövning där man försökte reda ut brottet, säger Kajsa Blomgren.
Daniel Kjellgren, byråchef vid Justitiekanslern som företräder staten, anser inte att det finns några skäl att betala ut skadestånd.
–Advokaterna har pekat på vad man anser är en lång rad små fel, men har inte lyckats peka ut något enskilt fel som varit avgörande och motiverar ersättning.
Fortfarande, efter snart 26 år, kvarstår frågan om vad som egentligen hände den där sommardagen 1984.
