Den svenska socialdemokratin har flutit fram som en trög och mäktig flod. Partiet har haft sju ledare sedan början av 1900-talet. Alla utom Mona Sahlin har blivit statsministrar. Men Socialdemokraterna som vi känt dem existerar inte efter den 19 september 2010. Nu får hela partiledningen söka om sina jobb på extrakongressen nästa år. Det är tryggare att vara inhoppare på ett bemanningsföretag än att sitta i Socialdemokraternas VU.

Samtidigt underkände Mona Sahlin i en SvD-intervju igår partiets politik och säger att det behövs en radikal förnyelse när det handlar om skatter, jobb, näringspolitik och välfärd.

Allt flyter alltså – men inte som den mäktiga floden utan som en okontrollerad fors.

Det låter som om S-ledaren hoppas på en radikal omläggning av politiken. Hon säger sig vara imponerad av Fredrik Reinfeldts förnyelsearbete och medger att ”de nya Moderaterna” inte bara är en pr-konstruktion.

Socialdemokraterna blev klart mindre än Moderaterna i gruppen ”arbetande svenskar”. Mona Sahlins förhoppning är att partikamraterna, när vidden av valkatastrofen sjunkit in, ska acceptera förändringar som återigen gör Socialdemokraterna attraktiva för TCO-anslutna väljare. Vilket är ett annat, men mindre kontroversiellt sätt, att säga medelklassen.

Men Mona Sahlin står inför en rad problem om hon planerar en sväng mot mitten enligt Fredrik Reinfeldts modell.

•Partikulturen. ”De nya Moderaterna” var ett projekt som drevs igenom av bara en handfull personer. S är också ofta toppstyrt, men Mona Sahlin är vald på löftet att lyssna på partiet.

•Handlingsutrymmet. Fredrik Reinfeldt kom in som en frälsare efter ett katastrofval för Moderaterna, medan Mona Sahlin är personligen ansvarig för det usla valresultatet.

•LO. Facklig-politisk samverkan har betytt mycket för socialdemokratins styrka. Men det är inte någon självklar tillgång i en opinionsstyrd process som syftar till att glädja medelklassväljare.

•Oppositionsrollen. Socialdemokraterna har prenumererat på regeringsmakten, som ofta varit en arena för förnyelse av S-politiken. Sahlin måste ställa om själva partiorganisationen.

•Avgångshotet. Bristen på utmanare är uppenbar, men om Mona Sahlins motståndare blir tillräckligt många kommer de att enas om en kandidat som annars ingen skulle ha tänkt på. Vad sägs, Ylva Johansson?

•Partivänstern. Den körde över Mona Sahlin när hon före valet ville bilda allians med bara Miljöpartiet, och lämna Vänsterpartiet utanför. Skulle S-ledaren verkligen vinna en maktkamp mot vänsterfalangen idag?

Göran Eriksson analyserar politik i SvD. goran.eriksson@svd.se