Susanne har slutat röka. Ett paket cigaretter går på nästan 40 spänn, och hon måste vända på varenda krona.
– Jag har lärt mig vad allting kostar. Att ost var så dyrt hade jag ingen aning om förut.
När hyran och SL-kortet är betalt har Susanne, en av Sveriges socialbidragstagare, 3 400 kronor kvar i plånboken. En caffe latte på stan är lyx, träningskort omöjligt, dagstidning en dröm.
– Man överlever, men det är på gränsen.
I en bilaga till statsbudgeten slås fast att den som är beroende av socialbidrag lever under ”stark ekonomisk press”. Under 1990-talets krisår ökade socialbidragsberoendet kraftigt. Ett tydligt tecken på ”minskad rättvisa och minskad välfärd”, för att använda regeringens egna ord.
Det fick statsminister Göran Persson att ge ett långtgående löfte: bidragsberoendet ska halveras mellan 1999 och 2004.
–Jag tyckte att det var djärvt. För första gången sade man att man verkligen hade ambitionen att förpassa fattigdomsfrågan till historieböckerna, minns Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Växjö universitet.
Regeringen misslyckades. Bidragstagandet sjönk, men långt ifrån tillräckligt. ”Målet kvarstår, och ska uppfyllas så snart som möjligt”, heter det numera. Ett negativt trendbrott skedde 2004: antalet bidragstagare ökade igen.

80,3 procent. Så stor var statsskulden uttryckt som andel av BNP 1996. 2004 hade den sjunkit till 49,4 procent. Det kan symbolisera vad som hänt med statsfinanserna under Göran Perssons tio år. En resa från kaos till ordning och reda. I alla fall om man bara jämför ekonomiska nyckeltal. Huvudrollen i processen har saneringsprogrammet som började genomföras när Persson var finansminister. Höjda skatter, sänkta utgifter kombinerades med ett strikt inflationsmål, en självständig riksbank och lagfästa regler för statsbudgeten. Det vände underskott till överskott, gav lägre räntor och ökade omvärldens förtroende för ekonomin.
– Det var den stora vändningen, säger Ingemar Hansson, chef för Konjunkturinstitutet.
Det nya pensionssystemet var också en viktig faktor för att skapa stabilitet i statsfinanserna, menar han.

21-åriga Susanne har levt på socialbidrag i ett helt år. Bara familjen och de närmaste vännerna vet.
– Om man säger att man är långtidsarbetslös tror ju folk att man är jättekonstig. Jag känner mig som en börda för samhället.
Hon är långt ifrån ensam. Socialbidrag ska vara ett ”sista skyddsnät” och ge ”ett tillfälligt stöd vid kortare perioder”. Verkligheten är en annan.
– Det som är problematiskt i dag är att många går på socialbidrag så länge. Utanförskapet ser ut att bli allt mer permanent, säger Torbjörn Hjort, lektor i socialt arbete vid Växjö universitet.
I dag kvitterar var tredje bidragstagare ut pengar nästan hela året. Och tusentals, framför allt unga, människor födda utomlands och ensamstående mammor, har fastnat i ett mångårigt bidragsberoende.
– I detta överflödssamhälle, där de allra flesta har det väldigt bra, har vi inte löst de klassiska ojämlikhetsfrågorna. Skillnaderna mellan rika och fattiga har ökat, säger Tapio Salonen.
Han är inte den enda som är bekymrad över att det långvariga bidragsberoendet, under Göran Perssons tio år vid makten, bitit sig fast på en hög nivå. Det pekas av forskare på Insitutet för välfärdsstudier ut som ”ett av de mest allvarliga arven av 1990-talets svårigheter”.
–†Vi byggde på oss budgetunderskott under krisåren och statsskulden ökade. Sedan har vi börjat betala av på det där, och det är dags att på allvar betala av också den här välfärdsskulden, säger chefen Joakim Palme.
Studie efter studie bekräftar samma sak: förutom att socialbidragstagare har sämre materiell standard än andra, så mår de också sämre. Det gäller i ännu högre grad personer som långvarigt lever på så låga inkomster.
Ingela Thalén var socialminister under flera år på 1990-talet. Hon konstaterar att det är de sämst ställda som får betala det högsta priset ”både före, under och efter en kris”. Det gäller inte minst de utsatta barnen.
– Många av de här barnen är hemma och är sjuka när det är skolresor, och de avstår från klassfester och kalas, för det finns inte utrymme för det i familjens budget.

3,7 procent. Så mycket växte BNP under 2004. De senaste tio åren har präglats av ekonomisk tillväxt. 1999 och 2000 var den över 4 procent.
Men trots tillväxten hänger arbetslösheten kvar på en hög nivå. Ett av skälen till att ekonomin växer utan att det ger några stora effekter på arbetslösheten är att BNP-kurvan har sin spegelbild i produktiviteten. Effektivt utnyttjande av till exempel ny teknik gör att företagen kan producera mer utan att anställa.
Att de makroekonomiska kurvorna pekar åt rätt håll är till viss del en följd av politiska beslut, till exempel saneringen av statsfinanserna.
– Därutöver har Sverige haft tur eftersom vi kunnat dra nytta av en rad andra faktorer som Persson inte kan ta åt sig äran för som till exempel IT-boomen, säger SEB:s chefsekonom Klas Eklund.

Susanne lusläser platsannonser. Hon har tappat räkningen på hur många jobb hon sökt.
– Oj, det är många. Många, många. För det mesta får jag inget svar alls, och hittills har jag inte kommit på en enda intervju. Varför? Bristande arbetslivserfarenhet.
Anne-Marie Lindgren, chef för socialdemokraternas tankesmedja Idé & Tendens, tycker att statistiken över långtidssjukskrivna, långtidsarbetslösa och socialbidragstagare är oroande.
– Det är klart att det är ett problem. Det handlar ju om ökade klyftor i samhället.
Hon tror att det krävs en gemensam aktion från politiker och arbetsgivare.
– Dels för att det här är orimligt för de individer som hamnar i bidragsberoende. Dels för att det i längden skapar spänningar, mellan vi och dem.
Susanne håller tummarna. Kanske, kanske kan det bli ett plusjobb på dagis i vår. Till Göran Persson har hon bara ett råd:
– Försök fixa fler arbetstillfällen.