”Det har varit en lång och smärtsam eftermiddag”, förklarar miljöpartisten Esabelle Dingizian. Hon är svenska med armeniska rötter och nu vädjar hon om att riks- dagen ska erkänna folkmordet på armenierna. ”Historien har gång på gång lärt oss att vi aldrig kan komma undan obehagliga sanningar genom att vara tysta”, säger hon.

Men flera riksdagsledamöter väljer just torsdagen den 11 mars att vara tysta i en fråga som engagerar dem djupt. Ovanligt många samveten prövas hårt den här dagen.

Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin är motståndare till ett erkännande och slogs i höstas förgäves för att hindra S-kongressen från att ändra partilinjen.

Folkpartiets utrikespolitiske talesman Fredrik Malm har i många år kämpat för ett erkännande. För att följa sitt parti i riksdagen måste han rösta emot sin egen motion.

Båda löser sina samvetsbetänkligheter genom att kvitta ut sig från riksdagen för att slippa delta i omröstningen. Ahlin hänvisar till partiuppdrag hemma i Skaraborg. Fredrik Malm kommer överens med Erik Ullenhag, FP:s partisekreterare, att denne istället ska delta i debatten.

En som däremot är på plats är miljöpartisten Mehmet Kaplan, svensk med turkisk bakgrund. I strid med sitt parti argumenterar han mot ett erkännande. Han citerar den armeniske, mördade journalisten Hrant Dink: ”En- sidiga ställningstaganden från olika parlament är inte lösningen. Dialogen mellan länderna och folken är vårt recept för försoning”.

Men efter sitt långa anförande lämnar Mehmet Kaplan riksdagshuset. Han kvittar ut sig och är således inte på plats för att rösta efter sin, och de flesta turkars, övertygelse.

Kristdemokraten Lennart Sacrédeus, som länge arbetat för ett erkännande, röstar emot sitt eget förslag med motiveringen att han hade velat ha ett starkare stöd i riksdagen. Han gör det därför att KD som parti (inte regeringsmedlem) helt nyligen kommit fram till att ett erkännande bör ske under nästa mandatperiod.

Ingen, vare sig på den borgerliga eller rödgröna sidan, har inför omröstningen riktig kontroll över det parlamentariska läget. Klart är att tre borgerliga tänker rösta med oppositionen. Det är folkpartisterna Agneta Berliner och Gulan Avci, Fredrik Malms hustru som har kurdiska rötter, samt Annelie Enochson (KD), som flugit hem från USA i förtid.

När voteringstavlan tänds är det inte bara de på åhörarläktaren som drar efter andan. Med en rösts marginal har riksdagen röstat för ett erkännande av folkmordet.

”Det kändes jäkligt skönt”, säger Göran Thingwall. För en tid sedan hoppade han av från Moderaterna och går nu med stor lust in för uppdraget som politisk vilde. Bara en person vet i förväg hur han tänker rösta. Efteråt gottar Göran Thingwall sig åt den ”dramaturgiska effekten” han har skapat och att han har kunnat avgöra en viktig fråga.

Siffrorna blev 131 för ett erkännande och 130 emot. Men ett stort antal ledamöter har inte deltagit i beslutet.

Det finns regler för hur frånvaron i riksdagen ska hanteras. Kvitta ut sig får man bara göra om man har ett externt uppdrag som bedöms vara politiskt viktigare än riksdagsarbetet. Om en rödgrön ledamot är borta måste en borgerlig också vara frånvarande, annars rubbas den parlamentariska balansen. Det händer att de ledamöter som sköter kvittningen i sista stund måste be en kollega att avstå från att rösta.

Förra torsdagen kunde dessa så kallade kvittningsmän konstatera att 88 ledamöter saknas.

I snitt brukar knappt en femtedel av ledamöter vara frånvarande. Denna gång är det var fjärde. Flera partier har den här dagen tummat på regelverket, som en kvittningsman uttrycker saken. Vissa ledamöter slipper delta, någon har uppmanats att inte göra det.

Statsvetarprofessorn Leif Lewin konstaterar att kvittningssystemet är viktigt. Det ska inte vara tillfälligheter som bestämmer den politiska kursen. Leif Lewin är därför skarp när han recenserar politikernas agerande i folkmordsbeslutet: ”De som uteblev av politiska lämplighetsskäl eller feghetsskäl handlade inte moraliskt försvarbart”, förklarar han. Närvaron i riksdagen är betydelsefull för beslutens legitimitet, poängterar Leif Lewin. ”Det är inte acceptabelt att fly från det politiska ansvaret.”

Men de politiska krumbukterna till trots blir försöken att regissera omröstningen misslyckade, åtminstone ur borgerligt perspektiv.

Det finns en förvåning över att alliansen inte agerade mer kraftfullt i förväg. I normala fall brukar ministrar förankra svåra beslut i riksdagsgrupperna. Utrikesminister Carl Bildt (M) hade tagits emot med stora famnen. Men han kom aldrig.

Bildt har förklarat att han istället ägnade sig ”åt att föra individuella samtal med ledamöterna. Jag förde rätt omfattande sådana”. De här samtalen har inte gått att spåra. SvD har talat med ledamöter som Carl Bildt borde ha ringt, om han hade velat påverka beslutet. En vill inte svara på frågan. De andra säger sig inte ha fått något samtal.

Istället för förankring i förväg har statsministerns och utrikesministerns agerande väckt diskussioner i efterhand. Framför allt ifrågasätts Fredrik Reinfeldts (M) samtal med Turkiets premiärminister där han enligt egen utsago beklagade riksdagens beslut.

S har redan KU-anmält Reinfeldt för det uttalandet. Men även inom borgerligheten finns kritik. SvD har inför den här artikeln pratat med 16 ledamöter. Enligt flera uppgifter har KD:s riksdagsgrupp diskuterat frågan, men även inom FP och C har det förts diskussioner. Sven Bergström (C) är en av dem som menar att ministrarna borde ha visat mer ”ödmjukhet” inför riksdagen.

Den praktiska utrikespolitiken har hittills varit en arena för socialdemokratiska och moderata tungviktare i regeringsställning. Carl Bildt skrev i veckan på sin blogg: ”Jag vet åtskilliga socialdemokrater som kände akut svårmod inför den vänstersvängning man gjorde i riksdagen”. Men förra torsdagen var det vare sig de socialdemokraterna eller Carl Bildt som bestämde. Då var det riksdagen som visade tänderna.