Det har varit en hektisk förmiddag på Valåkers gård på Hölö söder om Stockholm när SvD kommer på besök. En av de tio islandshästarna som bor här, 30-åriga Vaka, har fått en spark i magen som har svullnat upp. Samtidigt har en flicka som nyligen flyttat från hemmet fått problem och tillfälligt kommit tillbaka.

– Det blir så, det händer oförutsedda saker hela tiden, säger enhetschefen Lotta Corell.

Just nu bor åtta flickor här. Hemmet vänder sig till flickor mellan 13 och 18 år, och som man misstänker har utsatts för sexuella övergrepp. Det är vanligt att de har självskadebeteende, självmordsförsök och missbruk i bagaget. Valåkers gård består av ett stort, gult boningshus, som för tankarna till Astrid Lindgrens berättelser om Madicken, några uthus, ett stall och hagar bakom vilka det skymtar en sjö.

Lotta Corell tycker att det är konstigt att samhället inte förrän nu börjar fråga sig varför den sociala barnavården inte fungerar. Hon blev inte förvånad i våras när det kom rapporter om brister på många HVB, bland annat att flera hem använde belöningssystem där man samlade poäng för att få förmåner och kollektiv bestraffning.

– Här jobbar vi med grundproblematiken, som handlar om flickornas skadade relationer till sina närmaste. Då måste vi skapa normala relationer till dem, det är det som ger positiv förändring på sikt. Bra relationer skapas inte genom bestraffningar och förmånssystem, säger hon.

Jag har svårt att se hur man ska kunna mäta framgång. Olika HVB har olika målgrupper, och alla killar och tjejer som hamnar på HVB har olika bakgrund och förutsättningar.

Marie Strömquist, lärare

Lotta Corell tror inte att bonusar till personalen är rätt väg att gå för att förbättra kvaliteten på HVB-hemmen. I stället behövs enligt henne tydligare riktlinjer från Socialstyrelsen och hårdare krav på utbildad personal.

– Här kräver vi att alla anställda ska ha minst en fil kand-examen. Det handlar om svårt skadade barn. Om jag behövde opereras skulle jag inte vilja ha en läkare som sa: ”Jag har ingen utbildning, men jag brinner verkligen för att skära i folk.” Varför ska vi inte kräva att utbildad personal tar hand om de här barnen?

Maria Strömquist arbetar som lärare på Valåkers gård. Inte heller hon tror på ett bonussystem.

– Jag har svårt att se hur man ska kunna mäta framgång. Olika HVB har olika målgrupper, och alla killar och tjejer som hamnar på HVB har olika bakgrund och förutsättningar. Om jag har en elev som mår dåligt kan det vara så att jag gör ett bra jobb bara genom att få henne till lektionen. Hur mäter man en sådan framgång?

Maria Strömquist är också skeptisk till pengar som drivkraft för att göra ett bra jobb.

– Drivkraften är tjejerna vi tar hand om, att hjälpa dem.

Lotta Corell instämmer.

– Jag tror att de som jobbar inom HVB gör det för att göra en insats, känna att de gör något bra. De vill ha stöd och bekräftelse från ledningen och kunna känna stolthet över sitt jobb.