Strax efter att Birgit lämnat hemmet ringer det på dörren och Åke öppnar. Två mörkhåriga kvinnor står ute på loftgången och frågar efter papper och penna. De säger att de ska lämna ett meddelande till en person som bor på andra våningen. Just på den våningen i huset bor ingen, en sak som dock inte faller Åke in.

– Visst, sa Åke, varsågoda och stig på.

Han och kvinnorna går till köket – den del av bostaden dit tjuvarna alltid vill komma för att spela upp den scen som ska leda till att offret förvillas och inte inser vad som egentligen är på väg att hända.

I det här fallet spelas tygtricket upp.

Men först frågar den ena kvinnan om Åke bor ensam. Han svarar att hans fru är och handlar och snart ska komma hem.

Då kommer tyget fram. Den ena kvinnan håller upp ett stort färgglatt tygstycke som hon viftar med framför Åke. Nästa steg ska bli att den andra kvinnan försvinner ut i lägenheten bakom tyget så att Åke inte ser vad som sker, för att leta efter pengar att stjäla.

Men då kommer Birgit.

– Jag tittar in i köket och ser en kvinna stå och vifta med ett tyg och tänker: ”Jaha, hon försöker sälja det där till Åke, det måste jag genast avstyra”, säger Birgit Lundin leende.

När hon kommer in i bostaden möter hon kvinnorna som nu fått väldigt bråttom. Birgit spänner blicken i dem. Kvinnorna mumlar något om papper och penna och försvinner med tygstycket under armen.

Stöldförsöket misslyckades. Men några månader tidigare blev Birgit bestulen när hon precis kommit in i porten. Två unga män följde efter henne in i huset och tog fram en karta och frågade hur man kommer till Alvik.

– Den ene höll i kartan medan den andre rörde sig runt mig och stal plånboken, de hade nog sett att jag strax innan tagit ut pengar vid en bankomat.

– Att ge sig på gamla på det sättet. Man blir förbaskad och samtidigt är det väldigt obehagligt. Man blir orolig. Hemskt att behöva vara på sin vakt hela tiden. Det blir en begränsning av livet, säger Birgit Lundin.

95-åriga Birgitta (som heter något annat) berättar en annan historia. I höstas blev hon bestulen på en diamantring och flera guldsmycken.

Den ena gärningskvinnan, medhjälparen såg Birgitta aldrig, sa att hon kom från hemtjänsten när hon ringde på i bostaden på Södermalm.

– Hon sa att hon kom från Maria äldreomsorg och visade upp ett visitkort. Det där kortet lurade mig. Hon var söt och trevlig, håret var blonderat.

Den trevliga besökaren ville att de skulle språkas vid inne i köket. Birgitta satte sig längst in och märkte att kvinnan snabbt gjorde något i hallen. Såg till att dörren var öppen, tror Birgitta.

– Hon var pratsam och glad, ja hon pratade hela tiden och berättade om sig själv. Någon hemtjänst var jag inte intresserad av förklarade jag för henne, jag klarar mig själv, säger 95-åringen och visar runt i sin vackra lägenhet.

Efter en stund reste sig kvinnan och ställde sig intill Birgitta så att hon skymde utsikten mot hallen. Hon erbjöd sig att massera Birgitta i nacken.

– Jag sa ja, dumt nog. Hon masserade och vi fortsatte att prata. Det var väl då nästa tjuv smög in.

I rummet intill förvarade Birgitta sina smycken. Hon hade tagit fram dem och lagt dem i en byrålåda för att de skulle vara tillhanda nu när hennes födelsedag närmade sig. Birgitta skulle ställa till med fest.

Efter en stund avbröt kvinnan massagen. När hon sa adjö avböjde Birgitta hemtjänst på nytt.

– Du kan komma tillbaka om ett år så får vi se om jag har något behov, tillade Birgitta.

En tid senare upptäckte hon att smyckena var borta, diamantringen hon höll så kär och pärlhalsbandet som hennes avlidne man köpt under en semesterresa till Capri.

– Jag känner mig kränkt. Så fegt. Hur kan en människa i sin bästa ålder ge sig på gamla? Jag fick en sådan avsky för henne.

När Birgitta är hemma kan hon ibland känna obehaget komma. Då och då går hon ut för att se att det inte står någon i kapprummet.

– Det är obehagligt. När jag var barn var dörrarna alltid öppna. Aldrig i livet att det kom någon och stal. Så jag är inte insatt i det här nya...