Det är lätt att förstå förvirringen över de diametralt olika budskapen om mammografi eller rättare sagt mammografiscreening (att masstesta stora grupper av friska personer). Nu senast handlar det om förslaget att radikalt skära ned mammografiverksamheten i USA.

I över 25 år har det ständigt återkommande beskedet till kvinnor varit bedövande samstämmigt och icke-förhandlingsbart: mammografi räddar liv, mammografi är den avgörande lösningen på kvinnornas största cancersjukdom. Punkt. Slut.

Det har förkunnats av alla: politiker av alla schatteringar, cancerorganisationer som Cancerfonden, pr-kampanjer för insamlingar, myndigheter med Socialstyrelsen i spetsen, cancerexperter, läkare, patientorganisationer, hela professionen av mammograförer som gjort personliga karriärer på verksamheten, apparatindustrin och medierna.

En viktig utgångspunkt är att bröstcancer är den mest fruktade tumörsjukdomen. Dessvärre har inte det där stora genombrottet som drastiskt ska minska bröstcancerdöden, kommit ännu. Mammografin har därför levt kvar som den stora livräddaren i bröstcancermörkret.

Det är därför inte underligt att denna ”sanning” etablerats så starkt, inte minst i Sverige som är mammografins födelseland och där så många haft fingrarna med i spelet. Mammografi är Sveriges största bidrag till den internationella kampen mot cancer.

Det är inte heller så underligt att de få skeptikerna – de som pekar på och vill diskutera risker, nackdelar, skador, kostnader och bristande effekt av mammografi – bemöts av en sällsynt aggressivitet och hånfullhet. Varför ger de sig på denna verksamhet som bevisligen räddar kvinnors liv? Vilka skumma avsikter har de?

Mest förståeligt är de starka antipatierna från kvinnor som fått sina brösttumörer upptäckta i mammografi och som överlevt. Det är inte konstigt att de och deras familjer ofta är helt över- tygade om att mammografin räddat deras liv.

Men vad är myt och vad är realitet i mammografivärlden ?

•Den grundläggande ideologin för mammografi och all screening vid cancer är att tidig upptäckt av en tumör är bättre än sen upptäckt. Tidig upptäckt räddar liv. Ju mindre tumör desto bättre prognos.

Men det är en dogm som numera bedöms vara alltför förenklad. Vid flera cancerformer, som till exempel bröst och prostata, är det inte storleken på tumören som avgör utan tumörens egenskaper, hur aggressiv den är.

I mammografin upptäcks små tumörer; men de är av olika typ och de är olika farliga, från de snälla förändringarna som inte orsakar någon spridning till de mycket aggressiva som till och med redan avsatt dottertumörer när de hittas i mammografiundersökningen.

Fortfarande efter 20 års mammograferande får samtliga tumörvarianter i princip samma hantering. Inga metoder finns ännu för att skilja ofarliga från farliga. Alltså behandlas ett stort antal ”snälla” tumörer i onödan. Det är precis samma dilemma som för prostata- tumörer hos män. Insikter som diskuteras öppet och som lett till att alla planer på prostatascreening hittills stoppats.

•Den andra myten gäller effekterna av mammografi på dödligheten i bröstcancer. Här handlar det om nationell statistik, riskbedömningar och matematiska exerciser som kan vara nog så knepiga att följa.

De första optimistiska beräkningarna kom från de sex–sju studier (flertalet svenska) som startade mammografins segertåg över världen. De visade att dödligheten bör gå ner omkring 30 procent, kanske till och med 40–50 procent enligt de mest entusiastiska.

Men efter 20 års erfarenhet av massmammografi har dessa goda besked knappast kunnat bekräftas. Den där självklara och tydliga nedgången av mammografin (en rejäl knyck i dödskurvan) har inte skett. Nu talas om en minskning i dödligheten på kanske 15 procent, förmodligen ännu mindre kanske under 10 till och med.

Det ger mammografidilemmat i nötskal: mindre effekt än förväntat, överbehandlingar i onödan, tiotusentals mammografier för att hindra ett enda dödsfall och de dubbla budskapen.

Inger Atterstam är SvD:s medicinreporter. inger.atterstam@svd.se