När Julie Gregory var barn, var hon hela tiden övertygad om att hon skulle dö före 17 års ålder. Hon var ju så sjuk med flera svåra symptom, inte minst dödliga hjärtbesvär.
Det var vad hennes mamma sa till henne och till alla läkare som de ständigt besökte. Fast Julie Gregory inte alls var sjuk. Det var mamman som hittade på alltihop.
Julie insåg tidigt villkoren för att hålla mamma på gott humör och vara hennes snälla, sjuka flicka. Om inte showen hos läkaren lyckades var det hon som fick skulden och tvingades möta mammans oresonliga aggressivitet och upprördhet.
Hon beskriver barnets totala utsatthet och mammans manipulationer i sin bok Mamma sa att jag var sjuk:
”I dag är jag tillbaka i läkarhuset därför att jag har ont i huvudet så ofta. Mamma och jag sitter i undersökningsrummet och väntar på doktorn.
- Hur gör du nu när du är sjuk, Julie? Visa mig.
Jag sjunker ihop på bordskanten och armar och ben dinglar slappt. Jag låter tungan hänga ut och underläppen falla ned.
- Såja. Vad tror du doktorn
säger om han kommer in och du sitter där rak i ryggen och ler så mycket du orkar? Tror du att han litar på mig när jag säger att du är sjuk? Du måste visa honom hur sjuk du är när du inte är hos doktorn.”
Julie Gregory säger i dag att hon visserligen var sjuk och aldrig mådde aldrig bra som barn.
- Jag åt ju läkemedel som jag inte behövde nästan hela tiden. I långa perioder var jag undernärd därför att mamma ansåg att var jag allergisk mot nästan all mat.
Men det var aldrig någon vuxen i sjukvården som anade oråd eller gjorde något för att rädda henne. Tvärtom utsattes hon för flera traumatiska tester och ingrepp, som en gynekologisk undersökning i tioårsåldern, en omfattande hjärtkatetisering och eviga EKG-prov. Helt i onödan.
Själv säger hon att hon en gång fick en aning om att allt inte stod rätt till i tonåren, men hon slog bort tanken som absurd.
Julie Gregory växte upp i en stor husvagn isolerad på landet i Ohio med en, också enligt mamman, ständigt sjuk lillebror. Den manipulativa mamman bedömer
hon nu vara psykopat och en ofta arbetslös pappa som inte såg och inte ingrep. Typisk ”white trash”, säger hon själv om sin barndomsmiljö. Hon tillhörde den fattiga, vita, lågutbildade underklassen.
Sedan Julie Gregory slutat skolan lyckades hon lämna mardrömmen i husvagnen.
Hon reste runt och levde ett oroligt liv när hon råkade höra en föreläsning om Münchhausen by proxy och började begripa.
Men det krävde lång tid att bearbeta barndomens ohyggligheter och två stora projekt.
- I tre år bodde jag helt ensam i ett hus på landet som jag fyllde med speglar överallt. Det blev mitt sätt att kunna omvärdera mig själv, inse att jag inte var sjuk och skulle dö, utan var en frisk ung kvinna.
Därefter läste hon psykiatri, bland annat i Storbritannien, och orkade startade det andra projektet: att skriva en bok.
Det har hon nu gjort. Den kom förra året ut i USA och har redan givits ut i 16 länder, däribland Sverige. Hon besöker nu Sverige för att lansera boken, bland annat vid den just avslutade läkarstämman i
Göteborg.
Julie Gregory är också starkt engagerad i försök att rädda hotade barn från deras destruktiva miljöer, till exempel de två fosterbarn som hennes mamma fortfarande har vårdnaden av.
