Var tredje månad hiv-testar sig besökarna på sprutmottagningen. Undersköterskan väljer ofta att ta provet i handens kapillärer. På många är venerna så förstörda av sprutstick att det är omöjligt att få in en nål. ”Och har de en ven kvar kan de ju behöva den till annat”, som sköterskan Tina Hansson säger. Foto: Ola Torkelsson
Den som är 20 år och kan visa upp stickmärken får komma till Malmös sprutbytesmottagning, inhyst bakom en sidodörr till universitetssjukhusets infektionsklinik.
Adriana är 21 och hon har så många stickmärken och ärrbildningar på armarna att hon ibland måste sticka heroinsprutan rakt in i lårmuskeln istället. Tre gånger om dagen.
–Men det ger bättre effekt att ta i venerna, i musklerna blir det också lättare infektion, säger hon som idag även ska få sina infekterade sår omskötta.
I 20 år har sprutbytet pågått i Skåne, ett försök som blev permanent ifjol. Bland lokala politiker och myndigheter är uppslutningen total.
Medicinskt ansvarige läkaren Leo Flamholc, medger att det är vetenskapligt svårbevisat, men han är övertygad om sprutbytets betydelse för att Malmö sluppit en hiv-epidemi.
–Här erbjuder vi också så mycket mer: ett respektfullt bemötande, regelbundna hiv-tester, hepatitvaccinationer, graviditetstester och såromläggningar. Vi har kurator och barnmorska och kan även förmedla direktkontakt med narkomanvården, säger han.
De senaste sex åren har inget nytt hiv-fall upptäckts i masstesterna, förutom hos en handfull tillfälliga turister.
Adriana har länge känt till sprutbytesprogrammet, båda hennes föräldrar har gått här i omgångar. Själv har hon tillbringat tonårstiden som tvångsomhändertagen på institutioner och i fosterhem. Efter en av rymningarna bodde hon sju månader i källare, tvättstugor och trappuppgångar.
Vi hör liknande historier bland besökarna flera gånger under dagen. Många har gjort flera vändor i fängelse. ”Droger och kriminalitet går hand i hand”, som Dragan säger, heroinmissbrukare sedan 17 år.
Adriana väger bara 40 kilo och ser nästan genomskinlig ut under det mörka håret. Men hon börjar få lite mer styrsel på sitt liv, tycker hon. Två gånger i veckan hämtar hon ut de rena gratissprutorna, blir lite ompysslad av sköterskorna och har nu fått ett kontrakt till ett boende som socialtjänsten betalar.
En del missbrukare har gått här sedan starten. Sune är 56 år och har amfetamin som huvuddrog sedan 25-årsåldern. Han har i långa perioder varit hemlös. Nu har han fått tak över huvudet av kommunen, försöker hålla sig från droger och hiv-testar sig här var tredje månad.
–Sprutbytet är jättebra. Men sen är man så djävla dum ibland att man ändå delar sprutor. Man sitter där fyra, fem stycken men bara en har verktyg, ja, så blir man sugen helt enkelt.
Tina Hansson, en av de två garvade undersköterskor som varit med alla 20 åren, inser att hon måste vara realist.
–Vi slutar aldrig att propagera mot att låna sprutor, men verkligheten många lever i är svår. Har man alla sina tillhörigheter i en papperspåse är det lätt hänt att den blir stulen och då står de där utan sprutor igen.
Hon får ta emot många tunga förtroenden. Som pappan som gav sin dotter första sprutan när hon var tolv för hon skulle prostituera sig, eller kvinnan som utsattes för incest sedan hon var fyra.
–Jag blir lite som den mamma de aldrig haft. Om vi inte såg att en del faktiskt kan bli drogfria, skulle vi inte orka jobba vidare. Jag har varit på bröllop och dop och har tre barn döpta efter mig, berättar hon.
Tina Hansson tror att sprutbytet fungerar som en morot att komma och få hjälp.
–Det kanske är fel morot, man alla är rädda för smitta och de här människorna lever i dödens närhet.
Fotnot: Vi har av integritetsskäl valt att inte skriva ut efternamnen på missbrukarna som i några fall även fått andra förnamn.








