Det började mest som ett skämt. Ett hus står tomt – ska vi inte ockupera det? Ha ha, tja – varför INTE? Så fick idén vingar. Några timmar senare hade skaran som samlats för att diskutera hur man skulle gå tillväga vuxit ordentligt. Och då fanns inte längre någon återvändo.
Den 17 maj 1969 ockuperade en grupp unga som kallade sig Allaktivisterna ett hus i centrala Lund. Det var den första husockupationen i Sverige. Drygt 40 år senare sitter jag nu på premiären av Ivan Loftrup-Ericsons dokumentär Drömmarna på taket. Filmen berättar historien om vad det var som egentligen hände den där våren, men låter oss också möta några av de inblandade idag.
I publiken finns flera av senare års husockupanter. De skrattar när poliserna syns i bild. En nyckelscen är när ockupanterna till sist får ett löfte av polisen att stadens makthavare ska inleda en dialog med dem om ett allaktivitetshus. Då går de ned från taket, lämnar huset och blåser av aktionen.
Fyra decennier senare konstaterar en av ockupanterna med rösten indränkt av bitterhet att något möte aldrig blev av. Besvikelsen är fortfarande påtaglig. Det etablerade samhället ljög. Makten lurades. Resultatet blev det väntade. Aktiviströrelsen radikaliserades snabbt. Våldsinslagen ökade. Skadegörelsen likaså. Snabbspolar vi till 2010 svänger ockupationsgrupperna i staden vilt åt massor av olika håll: vi hittar en del politik, en del förstörelse; en del ickevåld, en hel del orolig- heter. Gemensamt för alla inblandade: hundraprocentig misstro mot makten.
Efter att filmen är slut är det debatt. En av dagens ockupanter står på scenen. Han får frågan om vilken dialog det numera finns mellan ockupanterna och politikerna. Han ler och svarar att han inte tror på dialog: Jag tror hellre att man ska ta vad man vill ha. Publiken juuuuuublar. Aktivisterna blickar tillbaka på historien och ser en röd tråd. De grabbar tag i änden och säger: Glöm det! Vi låter oss inte luras en gång till!
Vi andra kan bara stå och se på och undra hur vi i hela friden ska kunna bryta utvecklingen om makthavarna aldrig lär sig. Det är ju egentligen så enkelt. Låtsas inte bry dig bara för att vinna kortsik-tiga segrar. Det enda du skapar är långvariga problem för framtiden. Är detta vad som sker nu när regeringspartierna och oppositionen med växande näsor och dubbla ljugekors bakom ryggen bjuder över varandra i integritetsvänliga förslag för att väljarna inte ska straffa dem för Ipred, telekompaketet och FRA? Antag- ligen. För att inte tala om det där datalagringsdirektivet som alla verkar vilja gömma i ett mörkt hörn tills valet är över.
–Integriteten är hotad! ropar moderaterna.
–Vi river upp FRA! ropar socialdemokraterna.
40 år. Så lång tid har besvikelsen över det löfte som poliserna gav till husockupanterna varat. Hur länge kommer bitterheten över de halvdana löften som nu kastas ut av dagens övervakningsivriga politiker att dröja kvar?
Valrörelsens svåraste fråga kan mycket väl vara vad som är värst: ett samhälle där dia- logen är övervakad eller ett samhälle där medborgarna har förlorat tron på den.
