Regionfrågan har en mycket speciell karaktär: den är het som chili för den politiska klassen men kall som is bland medborgarna.
SOM-institutets undersökningar visar att för väljarna i försöksregionerna Skåne och Västra Götaland, som nu ska permanentas, är regionen fortfarande en relativt okänd politisk nivå.
Och precis som de gamla landstingspolitikerna är de nya regionpolitikerna okända för medborgarna och ”knappt synliga på väljarnas radarskärmar”.
Så när regeringen nu har löst den interna konfliktfrågan om regionerna är det framför allt partifunktionärerna som reagerar.
Dels står politiska uppdrag på spel, dels är många regionala politiker genuint övertygade om att det krävs större regioner för att klara jobb och tillväxt i framtiden.
Alla borgerliga partier kallar sig vinnare, men det hör till spelet. På kort sikt är det Moderaterna som har tagit hem spelet, men i ett längre perspektiv kan de andra allianspartierna bli vinnare.
Moderaterna överger visserligen nu i praktiken sitt gamla krav på att avskaffa landstingen, men det var ett lågt pris för Fredrik Reinfeldt. De ”nya Moderaterna” hade redan distanserat sig från sin gamla landstingslinje, som dessutom var politiskt omöjlig eftersom partiet var ensamma om den.
På plussidan kan Moderaterna i stället bokföra att regionfrågan skjuts förbi valdagen, trots att de andra partierna ville gå snabbare fram. M-argumentet har varit att det inte finns något tryck från väljarna i frågan.
Nu hoppas partiet kunna hålla regionfrågorna utanför valrörelsen och få ”ägna energin åt den ekonomiska krisen och andra centrala frågor”, som partisekreteraren Per Schlingmann skriver i sitt nyhetsbrev.
Men Moderaterna har också iklätt sig ett statsbärande partis kostym, och vill inte överlåta för mycket makt från staten till regionerna. Enligt kompromissen ska de nya regionerna inte få större maktbefogenheter än Skåne och Västra Götaland.
Men där har framför allt Centerpartiet och Kristdemokraterna större ambitioner. Enligt Centerns valplattform 2006 skulle regionerna kunna ansvara för arbetsmarknadspolitiken och sköta universitet och högskolor.
En ny kommitté ska nu se över den statliga regionala förvaltningen. Den kommer att bli en arena för fortsatt konflikt mellan dem som vill bevara makten hos staten, och dem som vill flytta ut den till regionerna.
