Det var en ljuvlig sensommarkväll i Bohuslän med familjefest, musikunderhållning och alliansballonger i orange. Det var augusti 2006 och de fyra borgerliga partiledarna rullade igång valrörelsen genom att gå till angrepp på Ams-chefen Bo Bylund.

Den före detta socialdemokratiske statssekreteraren anklagades för att hjälpa dåvarande statsminister Göran Persson att mörka arbetslösheten. Bo Bylund skulle sitta löst vid ett maktskifte, lät alliansen förstå. ”Vi behöver oväldiga tjänstemän, inte socialdemokratiska partiarbetare”, sade Göran Hägglund (KD). Ett och ett halvt år senare får Ams-chefen sparken.

Men det var inte Bo Bylund i sig som var problemet, enligt de fyra partiledarna. Han personifierade något som legat och gnagt inom borgerligheten under många decennier: det som med deras språkbruk brukar kallas den socialdemokratiska ”makthegemonin”.

Nu skulle den brytas.

I en alliansrapport våren 2006 tecknas bilden av ett Sverige där det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet gjort att generation efter generation ”socialiserats” in i ett tänkande där de socialdemokratiska idéerna framstår som det normala och som ”det svenska sättet” att lösa problemen. Den S-märkta välfärdsmodellen har blivit en del av den svenska självbilden, skrev Granskning(s)gruppen.

Konsekvenserna har blivit stora, argumenterade man. Partiboken är nödvändig för den som vill göra karriär i statsförvaltningen. En nomenklatura, en politisk klass, har skapats.

Det var makten över makten som pekades ut som det centrala. Utnämningspolitiken blir huvudfokus i den borgerliga omstöpningen. Gamla S-politiker, ja politiker över huvud taget, ska inte ha gräddfil till höga statliga chefsposter.

Utnämningarna var bland det första som den borgerliga regeringen tog tag i. Numera upprättas offentliga kravprofiler. Merparten av toppjobben annonserats ut och professionella rekryterare anlitas.

Men alliansgruppens analys av det socialdemokratiska Sverige rörde också vad som sågs som mer subtila uttryck för det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Bara den som godtar den socialdemokratiska tankeramen accepteras, löd tesen. Den som opponerar sig mot det rådande ”åsiktsklimatet” uppfattas som ”dissident”. Men några konkreta grepp för att bryta det som sågs som tankehegemoni presenterades inte.

I torsdags kan förklaringen ha kommit. Från talarstolen vid Moderaternas stämma markerade partiledaren Fredrik Reinfeldt att han inte tänker ta strid mot S-märkta värderingar. Det socialdemokratiska samhällsbygget har inte varit ”så dåligt som den borgerliga kritiken ibland velat göra gällande”, sade han.

Istället liknade hans verklighetsbeskrivning Socialdemokraternas. Metoden kallas för triangulering, en gren som Moderaterna redan inför valet 2006 visade sig vara skickliga på. Det handlar om att närma sig sin politiska motståndare i retorik och politik för att locka över väljare. Därmed inte sagt att den ursprungliga planen behöver kastas över bord. Oppositionen påpekar att regeringen vid mandatperiodens slut kan ha sänkt inkomstskatterna med 70 miljarder kronor.

Men den moderata partiledningen tror uppenbarligen inte att slaget om värderingarna går att vinna, åtminstone inte för den som vill skapa ett statsbärande parti och vinna mer än ett val.

Centerledaren Maud Olofsson intar en annan ståndpunkt. I somras skapade hon en arbetsgrupp som ska bryta ”sossefieringen”. Den ska komma med konkreta förslag om hur ett ”värderingsskifte” ska kunna åstadkommas. Man ska ”ta fajten för frihetsfrågor” och lägga konkreta förslag för att åstadkomma en förändring.

Men med Moderaternas dominerande ställning i allians- samarbetet får Maud Olofsson ägna sig åt att bilda opinion. Samtidigt har Centerpartiet chansen att i nästa val locka över moderater som inte längre känner sig hemma i Fredrik Reinfeldts nya arbetarparti. Den moderata kalkylen bygger då på att en förlust till Centerpartiet kan kompenseras av en ännu större inbrytning i de socialdemokratiska väljargrupperna.