När Olof Palme tillbringade semestrarna i sommarhuset på Fårö på 70-talet fick journalister som ville nå honom ringa grannen. Familjen Palme saknade nämligen telefon, berättar en reporterkollega som var med på den tiden.

Tanken att statsministern och andra toppolitiker skulle kunna dra sig undan i ett sommarhus där de inte ens kan nås av sina närmaste medarbetare framstår i dag som närmast surrealistisk. Det massmediala trycket har ökat till orkanstyrka. Det märks inte minst här i Almedalen där det går femtio journalister på varje presskonferens.

Många politiker har vittnat om att de är betydligt mer påpassade. Den politiska journalistiken har dessutom blivit allt mer personfixerad. Det anses viktigare än tidigare att granska personerna bakom politiken.

Men Sven Otto Littorin fick nog av den närgångna bevakningen, när den också i hög grad åt sig in i hans privatliv. Priset blev för högt för honom och hans familj.

Den numera före detta arbetsmarknadsministern uttalar farhågan att det i framtiden blir svårt att rekrytera politiker om utvecklingen fortsätter i samma riktning. Men andra politiker har före Sven Otto Littorin löpt gatlopp i medierna utan att återväxten inom toppolitiken ser ut att ha har påverkats. Å andra sidan är det ju ingen som vet vilka politiker Sverige skulle ha haft om läget hade varit ett annat.

En sak går dock att konstatera. Trots att alla medier igår slog ifrån sig Littorins förklaring att hans barn skulle ha drabbats av mediernas arbetsmetoder så lär det bli en intern mediediskussion om detta någon gång i en snar framtid. Det brukar om inte annat Publicistklubben se till.

En annan dimension av gårdagens händelse handlar om eventuella politiska konsekvenser.

En bakgrund: Sven Otto Littorin rekryterades av Bo Lundgren 2003 till posten som partisekreterare. Det var under samma tid som hans vän Anders Borg handplockades som chefsekonom och moderat kanslichef. Båda var så småningom centrala i formandet av de Nya moderaterna under ledning av Fredrik Reinfeldt, men på olika sätt.

Medan Anders Borg tog sig an utformandet av idéutveckling och ny politik, påbörjade Sven Otto Littorin renoveringen av partiet. Själv, åtminstone utåt, alltid på gott humör, fick Littorin ett deprimerat parti med ett historiskt dåligt valresultat bakom sig att tänka positivare tankar.

När Fredrik Reinfeldt sedan fick bilda regering blev Borg finansminister och Littorin arbetsmarknadsminister. Båda har basat för centrala delar av de Nya moderaternas politik, med den så kallade arbetslinjen i fokus.

Men den politiska förlusten av Sven Otto Littorin kan Reinfeldt förmodligen bära. Vid sidan av statsministern själv har Moderaterna bara en fixstjärna och det är Anders Borg. Och han har inte bara varit minst lika vältalig som Littorin när det har gällt att försvara och förklara partiets arbetsmarknadspolitik. Det är i själva verket han som till stora delar har tänkt ut den.

Formellt är det den tillfällige arbetsmarknadsministern Tobias Billström som axlar Littorins uppdrag, men i själva verket hamnar ett ännu större fokus än idag på finansministern. Anders Borgs arbetsbelastning lär bli extremt hög fram till valdagen.

Att förlora ett statsråd när man är på väg in i en valrörelse är trots allt inte drömscenariot för en statsminister. Men här handlar det om en man i en personlig kris, inte om en avgång betingad av politisk oenighet.

Det gör förlusten lättare för Moderaterna att bära.