Renate Saul är avdelningschef och Hanna Harnesk är psykolog på Skogomeanstalten. ”Under ytan kan man ganska snart se gemensamma mönster hos alla sexualbrottslingar, säger Hanna Harnesk.
Mitt i idyllen på Hisingen ligger den – Skogomeanstalten. Bland lummiga träd, betande hästar, pyntade villaträdgårdar och dagis reser sig taggtrådsstängsel, galler och säkerhetsdörrar. Det är bakom dem den misstänkte
Hagamannen Niklas Lindgren troligtvis hamnar om han döms till fängelse.
Då hamnar han på den del av anstalten som har högst säkerhet, den så kallade ”Kliniken”. De 14 intagna är inlåsta en stor del av dygnet och har ingen kontakt med de intagna på övriga avdelningar.
Renate Saul, avdelningschef, och Hanna Harnesk, psykolog, tar emot i ett litet ekande besöksrum med en soffa, ett bord och några stolar. Det är här de intagna får träffa sina anhöriga.
De intagna på Skogome är ofta grova sexualbrottslingar. Hanna Harnesk träffar dem för behandling flera gånger i veckan. Därför försöker hon hålla sig undan massmedias rapportering kring Hagamannen.
– Men det är svårt när det gäller en så massmedialt uppmärksammad person. Men den som blivit väldigt massmedialt exploaterad identifierar sig också ofta med sitt brott. Man ”blir” den gärning man begått och reduceras till ett monster. Då får man ta upp det
i terapirummet, säger hon.
På Skogome arbetar man med den såkallade ROS- metoden, ett program utvecklat för sexualbrottsdömda män. Varje intagen behandlas beroende på hur stor risken är för återfall. Ju större risk, desto intensivare behandling.
– Det är det som är vår primära uppgift, att förhindra återfall och nya brottsoffer, säger Hanna Harnesk.
Den intagne måste genomgå gruppbehandling vid cirka 56 tillfällen, men även enskild behandling tillsammans med psykolog. Därefter görs en individuell behovsbedömning. Men oavsett hur väl den intagne svarar på behandlingen måste han ändå avtjäna sitt straff på anstalten.
– Straffets längd påverkas inte av behandlingen. Däremot kan den innebära lättnader i restriktioner. Men det skulle i så fall vara efter flera år, säger Renate Saul.
De grova sexualbrottslingarna på Skogome har flera gemensamma nämnare.
– Under ytan kan man ganska snart se gemensamma mönster hos alla. Det här är personer som har problem att vara nära i djupare relationer. Det är ofta ganska torftigt känslomässigt, man har inte de rätta redskapen för
att handskas med våra känslor som maktlöshet, otillräcklighet, ångest och depression, säger Hanna Harnesk.
Den intagnes vardag består av sju timmar behandling i veckan, både enskilda samtal med psykolog och i grupp. Men den som av olika skäl inte klarar av gruppbehandligen kan tillfälligt få slippa.
– Man kan vara alltför deprimerad, att man har för många psykotiska drag så att man saboterar verksamheten i gruppen,
eller att man har problem med språket. Vissa kan också behöva ”landa” innan de ger sig in
i gruppterapin, för att hinna ta till sig allt som har hänt, säger Hanna Harnesk.
Risken för att Hagamannen skulle behandlas illa av de övriga intagna är liten, enligt Renate Saul och Hanna Harnesk.
– Inte eftersom han i så fall sitter tillsammans med andra sexualbrottslingar. Visst inordnar de sig
i olika hierarkier, där det kan finnas behov av att hitta någon som gjort värre saker än man själv, men det är inget problem. Det är väldigt sällan vi har incidenter, säger de.
