Upp till bevis! Nu finns det inte längre några ursäkter. Det är dags för EU:s högsta politiska ledare att visa sig förtjänta av makten och härligheten. I många år har vi hört klagosången om hur EU kör fast i sina inre reformer. Men Fredrik Reinfeldts största bedrift har varit att äntligen få Lissabonfördraget på plats. Dessutom har han skräddarsytt utnämningarna till de nya toppjobben efter det samlade ledarskapets outgrundliga önskemål.
Topptrion består av Herman Van Rompuy, José Manuel Barroso och Lady Catherine Ashton. Huvudrollen får Barroso för han kan säga ingenting på fem olika språk.
Det var på Reinfeldts enträgna begäran som EU-parlamentet gav Barroso ett nytt mandat som ordförande i EU-kommissionen. Hans nya lag är nu också klart. I januari grillas teamet i offentliga förhör i EU-parlamentet. Senast första februari börjar de, under förutsättning att ingen gör bort sig den här gången.
Laguppställningen har Barroso bestämt själv, påstår han. Men vem tror att kyparen bestämmer menyn? Här har många kockar varit i farten och mest av alla Nicolas Sarkozy. Han såg till att Michel Barnier fick precis det jobb som Frankrike eftersträvat (inre marknaden). Dessutom fick Sarkozy en fransman med rumänskt pass som ansvarig för jordbruket.
Angela Merkel är nöjd med att den av henne utmanövrerade före detta ministerpresidenten i Baden-Württemberg, Günther Oettinger fick ansvar för energipolitik. Det är obegripligt, om inte hennes baktanke skulle vara att förhindra att det utvecklas en europeisk energipolitik.
I förhandsdiskussionen var testfrågan vilka arbetsuppgifter som holländskan Neelie Kroes skulle få. Den stridbara liberalen Steely Neelie har hittills haft ansvar för konkurrensfrågorna och framgångsrikt förvaltat en tradition som ställer krav på regeringarna. Nu får hon den digitala agendan. Om det är degradering eller befordran kan jag inte bedöma. Men holländska telekomintressen uppges vara nöjda.
En oundviklig kraftmätning kommer att stegras inom kommissionen och inom EU. Den blir mellan protektionister och frihandlare. En gruppering vill med gammaldags industripolitik få EU att fungera som stötdämpare mot globaliseringen. Den kommer att anföras av Sarkozy och Barnier. På andra sidan stridslinjen finns en grupp övertygade liberaler och frihandlare från mindre länder, som Neelie Kroes, Olli Rehn och Cecilia Malmström. Avgörande blir vart några andra ledamöter tar vägen, som Karel de Gucht (Belgien), med ansvar för utrikeshandel, och Joaquín Almunia (Spanien) med ansvar för konkurrenspolitik.
I dessa kraftmätningar hamnar José Manuel Barroso i spagat. För fem år sedan antogs han vara en mörkblå marknadsliberal. Sedan blev han plötsligt ekologiskt grön. Och för att bli omvald blev han stundom litet passande ljusrött socialdemokratisk. Så framstår han efter hand som en man utan övertygelser.
Bättre än så här blir det inte de närmaste fem åren. Det är bara att önska Europa lycka till.
Rolf Gustavsson är SvD:s korrespondent i Bryssel med rötter på Österlen. rolf.gustavsson@svd.se
