Drygt 2 000 nya anmälningar om barn kom in till stadsdelarnas socialtjänst under årets första tre månader. Det var främst polisen, skolan och socialarbetare som befarade att barnen for illa. Antingen för att föräldrarna inte ansågs klara av att ta hand om dem ordentligt, eller på grund av barnets eget beteende.

När forsknings- ochMen generellt sett var det bara i cirka 40 procent av fallen som socialtjänsten ansåg sig behöva ingripa. Det får forskningsledare Knut Sundell att reagera.
– Att en majoritet av anmälningarna inte leder till en insats innebär att många barn och familjer oroas i onödan. Utredningen i sig kan vara ett integritetskränkande, säger Knut Sundell.
Han menar också att förtroendet för socialtjänsten kan minska.
– När de som anmäler ser att det inte händer något kanske de tvekar att anmäla en nästa gång när det kanske verkligen är befogat. Dessutom kan man ifrågasätta om resurserna används rätt. Tiden som nu läggs på utredningar kanske skulle behövts bättre till behandlingar och förebyggande arbete.

Det finns en stark skyldighet att anmäla misstankar om att barn far illa och även en skyldighet att utreda misstänkta fall.
Därför menar Knut Sundell inte att någon egentligen gör fel i dag. Han ifrågasätter själva lagtexten som han anser är otydlig och öppnar för individuella bedömningar. Enligt socialtjänstlagen ska socialnämnderna ”sörja för att barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver”.
– Men det finns ingen tydlig gräns för vad som är socialtjänstens område. När är en förälder så dålig förälder att ett omhändertagande är bättre? undrar Knut Sundell som vill ha klarare regler.