Utspelen från socialdepartementet kom nästan samtidigt. I Lund tillkännagav Göran Hägglund i onsdags att i den kommande budgeten ska 227 miljoner anslås till en ”nationell cancerstrategi” under tre år.
Den viktigaste ingrediensen är att tre-fem nya regionala cancercentrum etableras vid några av Sveriges universitetssjukhus. Hur och vilka ska tillkännages under våren 2010.
Dagen därefter var Hägglund värd för ett stort EU-möte i Stockholm om resistenta och multiresistenta bakterier.
Då förklarade han sig villig att ta den politiska ledningen i EU för att få fram nya och effektivare antibiotika. Något som läkemedelsindustrin vägrat göra i många år eftersom få eller inga vinster finns att hämta. Istället måste någon annan betala, helst skattebetalarna, tycker inte minst läkemedelsföretagen.
Vällovliga och sympatiska politiska initiativ kan tyckas – även om det naturligtvis också handlar om valstrategi. Men som så ofta i det dolda gränslandet mellan medicin och kommersialism är bilden knappast svart-vit eller enkel.
I det här fallet handlar det om två mycket kontroversiella frågor där lobbytrycket varit stort i många år. Behovet av en svensk nationell cancerstrategi – eller cancerplan som det hette tidigare – har drivits starkt och envist i åratal, främst av insamlingsorganisationen Cancerfonden som tagit hjälp av professionella pr-företag.
Den självklara avsikten är att stampa fram ytterligare pengar till just cancervården och inte till konkurrerande medicinska ändamål som till exempel hjärtsjukdomar, vilka dödar betydligt fler människor varje år, eller infektionssjukdomar eller resistenta bakterier.
Under lång tid höll ofta socialdemokratiska ministrar och Socialstyrelsen emot. Varför just cancer och inga andra sjukdomar, var motargumentet.
I början av 2000-talet fick kampanjen professionell och penningstark draghjälp när nya och oerhört dyra men ofta inte så bra cancermedel introducerades.
De kostade så mycket att cancerklinikernas budgetar sprack och flera vårdgivare drog öronen åt sig. Man hävdade att medicinerna knappast var så effektiva att de motiverade de oerhörda kostnaderna. Därför blev också vissa restriktiva med att använda dem.
Därmed sammanföll pr-intresset för cancerplanen än mer än tidigare med läkemedelsindustrins stenhårda kommersiella agenda. I en nationell cancerplan måste ingå att alla sjuka får samma vård, vilket innebär att de dyra omdiskuterade medicinerna ska ges till alla. Det är en rättvisefråga.
Och nu tänker Göran Hägglund uppenbarligen leverera.
Antibiotikaresistensen är en annan årslång fråga som äntligen tycks ha hamnat på åtminstone EU:s bord.
Också här har lobbyverksamheten varit intensiv om än kanske inte lika rått kommersiell som för cancerläkemedlen. Den har främst drivits av engagerade eldsjälar, men läkemedelsföretagen har uppenbart egna pr-intressen.
Det handlar inte enbart om antibiotika utan också om nya läkemedel mot utbredda och negligerade sjukdomar i fattiga u-länder som till exempel malaria, tbc, sömnsjuka och aidsvaccin.
Inte heller här vill företagen betala eftersom vinsterna är för små. Alltså måste andra – regeringar, EU, Världshälsoorganisationen (WHO) – agera, samtidigt som kritik mot företagen och negativ pr måste undvikas. Det ska framstå som självklart och okontroversiellt att industrin inte kan satsa på annat än lönsamma preparat. Ingen skugga må falla över dem.
Under 2000-talet har läkemedelsföretagen successivt styrt om sin lobbyverksamhet. Tidigare stod framför allt enskilda läkare i centrum. Nu har de satsningarna trappats ned i takt med att nya etikregler införts och istället är det politiker, nationella och på landstingnivåer, som är mest intressanta.
Göran Hägglunds agerande den här veckan kan mycket väl tolkas som en första seger för denna nya strategi.
Inger Atterstam är SvD:s medicinreporter. inger.atterstam@svd.se
