För Kabir Marefat och de övriga i Luleås islamiska församling väntar från och med idag en fasta med långa ljusa dagar. ”Men annars är det lätt att vara muslim här uppe”, säger han. I bakgrunden Kulturens hus i Luleå.
Foto: ANDERS ALM
Det är sen eftermiddag när Kabir Marefat låser upp dörren till vad som mest liknar ett gammalt cykelförråd i stadsdelen Örnäset i Luleå. När han går in över de mjuka mattorna är det till en av Sveriges nordligaste muslimska bönelokaler. En vanlig fredag ber cirka 50 personer här. Under ramadan några fler. Och under eid – den högtid som avslutar fastemånaden – kommer över 200 män, kvinnor och barn som annars inte går i moskén till föreningens fest i stan.
– Vi har folk från Burma, Afrika, Afghanistan, arabiska länder, Indien, Afrika... Många är studenter på universitetet som kommer hit från andra länder. Och så några svenskar, säger Kabir Marefat.
Här i staden, tio mil söder om polcirkeln, hamnade 61-årige Kabir Marefat med sin fru och sina barn som FN-flyktingar. Bakom sig lämnade de ett Afghanistan förött av stormakternas krig och talibanernas styre.
Under 30 dagar ska fastande muslimer världen över avstå från mat, dryck och sex under dygnets alla ljusa timmar. Fasta så länge som en bit svart tråd går att skilja från en vit, står det i Koranen.
När Baby Thein, som nu jobbar med flyktingar i kommunen, flyttade till Norrbotten från Burma för några år sedan var det vintermörkt under ramadan. För några veckor sedan var hon osäker:
– Det blir nog svårt i år. Jag har räknat att det blir 19 timmar och det går ju nästan inte.
Samma teologiska bryderi hamnar hos muslimer även söderöver i Sverige under de närmaste årens fasta. Varje år flyttar sig månaderna i det islamiska månåret–en kalender som i de flesta muslimska samhällen enbart används i religiösa sammanhang – tio– elva dagar bakåt.
Skriftlärda har under århundraden klurat på frågan. Flera alternativ finns för fastande nordliga muslimer: att följa en syd- ligare tidszon, ställa fasteklockan efter Mecka eller fasta som i närmaste muslimska land, är några som nämns. Men Kabir Marefat tänker köra på:
– Det blir långa dagar men jag kommer att göra det ändå. När det kommer närmare midsommar får vi ha dispens.
Även en annan av de församlingsaktiva, Ayse Duyar som är sociolog och egenföretagare, ska följa den lokala tidtabellen.
– Ett alternativ hade varit att följa det närmaste muslimska landets timmar men det får nog bli senare år, säger hon.
Baby Thein, som just nu avvaktar en operation och inte kan delta i fastetraditionen, välkomnar månaden.
– På vintern kommer det inte alltid så många till moskén, när det är mycket snö. I år blir ett bra år, inshallah.
