Elchockerna är hennes livlina. Utan ECT-behandlingen hade hon inte orkat fortsätta leva. Nu får Helga Larsson påfyllning varje vecka för att slippa rasa ner i depressionens mörker.
Foto: Yvonne Åsell
Helga Larsson, 57 år, tillhör stamgästerna på ECT-mottagningen vid psykiatriska kliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Hon har varit med sedan mottagningen öppnade för sju år sedan och är nu uppe i över 200 behandlingar.
Varje tisdagsmorgon kommer hon in för att sövas ned och få elstöten som håller hennes svåra depression i schack. Innan Helga Larsson började med elchocker hade hon prövat allt utan resultat. Två gånger försökte hon ta sitt liv. Ganska snabbt märkte hon att elchockerna hade effekt.
–Det var en enorm lättnad när jag märkte att behandlingen fungerade. Nu kan jag leva ett i stort sett normalt liv. Det blir aldrig som förr men jag har ändå valt att gå vidare, säger hon när vi träffas hemma i radhuset i Grödinge söder om Stockholm.
Med förr menar Helga tiden innan hon sjönk ner i sin svåra depression för sju år sedan. Depressionen beskriver hon som en rent helvetisk upplevelse.
–Det syns inte utanpå vilket lidande man går igenom. Vilken fysisk diagnos som helst hade varit lättare. Jag ville bara bort, säger hon.
Men när läkarna först började tala om ECT-behandling ryggade hon.
–Som alla andra hade jag hört skräckversionerna och sett Gökboet men läkarna övertalade mig och det är jag oändligt tacksam för idag.
Idag är behandlingarna en nödvändig del av Helgas vardag. Så fort hon försöker glesa ut dem kommer depressionen tillbaka. Hon har insett och accepterat att hon sannolikt måste fortsätta med dem på obestämt tid för att behålla livslusten.
–Visst, första dagen blir jag blir enormt trött, både till kropp och själ men det är min livlina och jag slipper medicinerna. Jag skulle inte finnas till idag om det inte vore för ECT, försäkrar hon.
Det är måndag eftermiddag. Dagen före nästa behandling. Vårsolen strömmar in genom fönstret i vardagsrumssoffan hemma hos Helga där vi samtalar avspänt om hennes tillvaro i skuggan av det stora mörkret. Hon tycker att hon lever ett bra liv, trots eller snarare tack vare ECT.
I morgon ska vi följa med henne till mottagningen för att själva få en bild av hur behandlingen går till. Vi är nog mer nervösa än Helga. För henne är det odramatisk rutin. Men när vi kliver in på mottagningen vid halv åtta på morgonen dämpas även vår rädsla. Stämningen runt det runda bordet med de röda papegojtulpanerna där personalen väntar är närmast familjär. Det märks att de känner varandra sedan tidigare. Personalens bemötande betyder allt för Helga Larsson.
–De är underbara. De betyder jättemycket för mig. Jag känner mig fullständigt trygg i deras händer. Annars skulle jag inte våga gå hit.
ECT-behandling är reserverat för de svårast sjuka. Bara vid livs- hotande depressioner eller psykoser där inget annat hjälper får ECT-behandling sättas in.
–Elchockerna är psykiatrins starkaste vapen, säger Bo Sköld, narkosläkare.
–Självklart har den ett pris men det handlar om att få folk att överleva, tillägger han.
Priset är minnesstörningar, oftast kortvariga och övergående, ibland mer bestående men därom tvistar fortfarande expertisen. Helga Larsson tycker inte att minnet påverkats av behandlingen.
Det är narkosläkaren, Bosse, som håller Helga i handen när hon sövs ner några minuter senare. Det rycker till lite i ögonlocken så är hon borta. Någon minut senare lägger han in ett tandskydd i munnen på Helga. Skyddet ska förhindra att hon biter sig i tungan när det epileptiska anfallet kommer.
Sedan fäster mentalskötaren Veronica Sveréus några elektroder på pannan för att övervaka aktiviteten i hjärnan när strömstöten kopplas på. Ett muskelavslappnande dropp slås på för att dämpa kramperna. Så fäster hon två så kallade paddlar som ser ut som gammaldags telefonlurar på Helgas huvud, en runt höger tinning och en mitt på hjässan. Det spritter till lite under filten. Åtta sekunder senare är allt över och Helga rullas in på uppvakningsrummet.
En dryg halvtimma senare är Helga tillräckligt vaken för att kunna erbjudas en saftdryck. Huvudet värker och hon är lite dimmig men orkar ändå konstatera att det är sol ute. Tio minuter efter det sätter hon sig upp, tar på sig stövlarna och gör sig redo för hårtvätt.
Hon känner igen oss och minns gårdagens samtal hemma i soffan i Grödinge. Efter en timmas fikande är hon tillräckligt stadig för att ge sig iväg hemåt med pendeln. Terriern Frasse och katterna Måns och Sigge väntar. Men först blir det lunch med mamma. Livet kan fortsätta – åtminstone fram till nästa tisdag.
