Edith tar emot i sin lägenhet, utanför Stockholm. Hon är en ståtlig dam med rosamålade läppar och snövitt hår. Hon ser pigg ut för en 81-åring. Det
luktar nybryggt kaffe och det känns som att kliva in i en annan tid. Det är 40 år sedan man tapetserade här senast, det var då Edith och hennes man flyttade in.
- Vi älskade antikviteter, det har samlats en del genom åren. Det är fullt med gamla saker överallt, säger Edith.
En volontär från Röda korset besöker henne en gång i veckan. Edith ser fram emot besöken och fikastunderna som oftast äger rum på något kafé.
Nu mår Edith bra, hon skrattar och skojar. Men för några månader sedan var allt svart. Edith ville inte leva längre. Efter en operation blev hon deprimerad, slutade äta och bara låg i sängen.
Jag har varit frisk i hela mitt liv, plötsligt var jag hjälplös. Jag kände mig som ett paket som bara låg där. Jag ville verkligen dö.
Ediths största skräck var att inte klara av att ta hand om sig själv. Hon tog hand om sin sjuke make i många år innan han dog och hon vill själv inte vara beroende av någon annan.
- Jag gjorde det så gärna för att jag älskade honom så oerhört mycket. Men jag vet att han till slut välkomnade döden, säger hon och tittar på ett litet inramat foto av sin make.
När Edith låg på sjukhuset blev läkarna oroliga för henne och en kurator tillkallades. Kuratorn frågade om den gamla damen kunde tänka sig att få en
kontaktperson via Röda korset. Edith brydde sig inte, men hon gick med på förslaget. Volontären som skulle besöka Edith fick jobba hårt för att komma henne nära.
81-åringen ville inte träffas, hade inte lust att hitta på någonting, krävde att bli lämnad ifred. Men volontären var ihärdig och till slut lyckades hon få Edith att stiga upp ur sängen.
Hon var en vitamininjektion för mig. Jag var deppig, kände mig hopplös och ensam. Dessutom hade jag ont i kroppen. Men min besökare var pigg och jag fick också piggna till, säger Edith.
De två kvinnorna har funnit varandra och blivit vänner. Deras samtalsämnen handlar om allt mellan himmel och jord. De berättar att de båda levt spännande och okonventionella liv.
Edith visar stolt upp sina antikviteter, bokmärken som hon samlat i 40 år. Gamla handmålade vykort prydligt lagda i pärmar, fina och dyrbara. Hon säger att ingen är intresserad av hennes bokmärken, ingen vill höra på hennes historier. Anhöriga kommer när hon ber dem, men det känns som att de gör det av plikt.
- Nu koncentrerar jag mig på idag. Jag tänker inte på det som varit eller det som komma skall. Det viktiga är att jag mår bra här och nu.
