Det här är en jättejobbig historia för mig, och det har tagit många år att komma över den. Jag var jourläkare vid tillfället och hade aldrig träffat kvinnan innan jag kom in i slutet av förlossningen. Barnet mådde väldigt dåligt när det kom ut och dog ett dygn senare.

Det var någon av mina kolleger eller en barnmorska som upplyste mig om den här sajten ett antal veckor efter själva händelsen. Jag gick in och tittade och fick en chock. Jag hade aldrig tänkt på att något sådant kunde hända.

Jag förstod ganska snabbt att det här var en kvinna som hade svårt att hantera att hennes barn dog. På något sätt tyckte jag synd om henne samtidigt som jag kände mig förföljd och hotad av det hon skrev på internet.

Jag kände mig utsatt och rättslös och det fanns inget jag kunde göra åt det. Det var hemska anklagelser hon kom med.

Läkaren "Lisa"

När det kom fram att hon hade synpunkter på vården lämnade jag över ärendet till min chef, som hade henne på återbesöken. Jag var relativt ung och oerfaren när det här hände, så det var naturligt att lämna över det.

Jag kände mig utsatt och rättslös och det fanns inget jag kunde göra åt det. Det var hemska anklagelser hon kom med. Sjukhusets jurister kontaktades, men vi fick ingen hjälp där.

Händelsen har påverkat mig oerhört mycket. Det fick mig att fundera mycket på om jag ens ville fortsätta arbeta som läkare.

Sen kom jag fram till att jag inte kan låta mig nedslås av sådana patienter – man måste försöka hantera sådant om man ska jobba som läkare.

Jag jobbar inte annorlunda efter den här erfarenheten. Jag är noggrann och själv ganska kunnig. Det jag kanske gör ännu mer nu är att jag försäkrar mig om att jag upprättat en bra kommunikation med patienten, och försäkrar mig om att jag har uppfattat patienten rätt. Men det är inte så att jag har blivit rädd att göra vissa saker eller gör saker annorlunda.

Det påverkade inte mitt självförtroende som yrkesmänniska, det var så pass bra från början. Jag tycker att jag fick ganska bra stöd från arbetsgivaren, men generellt är vi inom sjukvården dåliga på att ta hand om varandra när det händer sådana här saker. Det är lite skambelagt att råka ut för sådant. Jag fick stöd från min chef men hade kunnat vara bättre på att söka proffsstöd från företagshälsovården.

Alltid när saker händer har det två sidor. Men här kom bara patientens synvinkel fram och det blir problem när patienten framställer personalen nästan som förövare, som monster.

Fotnot: Lisa heter egentligen något annat.