Vi träffas på House Esther, en villa i en förort till Pretoria där gravida som vill adoptera bort sina barn fått en fristad i väntan på att deras barn ska födas.

När vi besöker hemmet bor där ett tiotal kvinnor, flertalet av dem tonårsflickor som blivit gravida mot sin vilja, genom olika typer av övergrepp.

–Tendensen går mot att allt yngre kvinnor utsätts för incest och våldtäkter. De senaste åren har vi sett en explosionsartad ökning av graviditeter i skolorna. Den yngsta vi haft här hos oss var bara elva år, berättar Rennie Joubet, en 65-årig kvinna som driver hemmet tillsammans med sin man Wietz, 70.

När flickorna blir gravida kastas de ofta ut från sitt hem. Många är också hiv-smittade och ser ingen möjlighet att behålla sina barn utan lämnar kvar dem på sjukhuset eller överger dem på gatan. En minoritet väljer aktivt att adoptera bort barnet, en del av dem får stöd och hjälp av Adoptionscentrums samarbetspartner i Sydafrika, ABBA-adoptions.

Under de senaste tio åren har fler än 600 blivande mödrar tagits emot på organisationens två hem.

En av dem är alltså Lilian Mogau, 33, som av en slump hörde talas om House Esther när hon var i slutet av sin graviditet.

–Egentligen ville jag göra abort men det var för sent. Jag gick på rådgivning Där hörde jag för första gången någon tala om adoption som alternativ, berättar hon.

Hon hade då varit hemlös i flera månader sedan pojkvännen hade kastat ut henne.

När hon kom till House Esther var hon i ett bedrövligt skick, hungrig, smutsig och uppgiven.

–Det var som att komma till paradiset. Jag fick eget badrum, kunde bada hur länge jag ville och det fanns fullt av mat i kylen.

När det var dags att föda följde Rennie med henne till sjukhuset. Beslutet att adoptera bort barnet var inte så svårt, tyckte hon. Det underlättades av att hon själv hade möjlighet att vara med och välja adoptivförälder. Lilian ville helst att en svart familj skulle adoptera sonen. Så blev det också. Lilian var med och överlämnade honom till adoptivföräldrarna. Hon var väldigt nervös inför mötet men efteråt tyckte hon det kändes bra att ha träffat dem.

–Jag intalade mig hela tiden att detta var det bästa för barnet. Jag gjorde det för honom inte för mig, säger hon.

Sonen var då tre månader gammal. Under de första två åren har hon regelbundet fått bilder och brev om hans utveckling.

–Det har varit en del av min läkning, säger hon.

Under vistelsen på House Esther arbetade Lilian i husets bageri. Det har hon fortsatt med. Idag tre år senare är hon självförsörjande och har kunnat köpa sig ett litet hus. Hon kan också lägga undan pengar åt sina äldre barn som bor kvar hos släktingar i hennes hemby på landet.

Lilian har fått en framtid.

–Långt ifrån alla kvinnoöden vi kommer i kontakt med här har ett så lyckligt slut. Men vi försöker att visa att vi också bryr oss om mamman och hennes framtid, inte bara det adopterade barnet säger Rennie Joubert.

Förutom att kvinnorna får lära sig lättare hantverk får de också hjälp med att hitta någonstans att bo efter adoptionen. Kvinnorna har också rätt till fortsatt stöd och rådgivning så länge de behöver.

Rennie Joubert fungerar som en sorts stormamma för kvinnorna, stöttar dem fram genom de sista två-tre månaderna av graviditeten. Hittills har hon varit med på 260 förlossningar. Ett svårslaget rekord, särskilt för en pensionerad kvinna som tidigare alltid sagt att hon var rädd för blod.

Första åren grät hon mest. Hon tyckte det var så tungt med alla dystra inblickar i kvinnornas historia.

Ändå har hon och hennes man inte för en minut ångrat att de för snart tio år sedan bytte ut pensionärstillvaron mot att vara husföräldrar åt behövande kvinnor.

–Här känner vi att vi gör nytta, säger hon och maken Wietz nickar instämmande.