Där fanns pappor som drack sig genom helgerna för att måndag morgon återuppstå som ansvarstagande män och fäder. Efter att deras hustrur plåstrat om sår och själar och barnen vågat sig fram.

Ja, det är klart att någon borde ha stöttat oss. Lindrat vår oro, oavsett hur den såg ut. Försäkrat att livet skulle bli bättre.

Men jag är tacksam, mycket tacksam, att ingen av oss blev ett fall för Louise Hallin. Då hade det kunnat gå riktigt illa.

Sveriges Televisions (SVT) programserie Ett fall för Louise där barn inför rullande kamera berättar om sina familjehelveten och psykoterapeuten Louise Hallin efteråt läxar upp föräldrarna – okej, hon ger dem råd också – har redan blivit rejält omdiskuterad. Och utskälld. Eftersom många, kloka Kattis Ahlström först, upprörts över att Sverige exploaterar barn på detta sorgliga sätt. Det räckte att se första programmet där en nioårig pojke gråtande berättade om sin arga pappa – och Louise Hallin efteråt, med avgrundsröst, konstaterade att denna pojke skulle det gå riktigt illa för om föräldrarna inte ändrade beteenden, som Barnkonventionen liksom upp- löstes, åkte ut med badvattnet.

I de följande programmen har nya barn gråtit över sina för- äldrar innan Louise Hallin utvecklat sin oro för den stackare som vi just stirrat på. Hennes diagnos om djupa depressioner har varit given. Nioåringen, han med en argsint pappa, fick en ännu värre dom: Som vuxen kunde han mycket väl utvecklas till en våldsam missbrukare.

Jag tror, av hjärtat, att vi måste tala om det som är svårt. Jag vet, av erfarenhet, att det inte är så farligt som vi i en första vända kan tro. Men trollen spricker inte i solsken, åtminstone inte omedelbart. Det krävs mod och kraft att plocka fram det vi gömt undan, det skamliga och skitiga och såriga. Därför måste vi börja med att viska, pröva våra ord i sammanhang där vi vet att någon kan och orkar ta emot det vi har att berätta. En enda klok människa – inte tusentals tv-tittare som säkert kan få tankeställare men som rent reflexmässigt också tröstar sig: Riktigt så där eländigt har vi det i alla fall inte.

Varje Louise-fall inledas med mantrat att barnen är modiga som vågar berätta om sina mammor och pappor. Det är sant. Men varför i hela friden ska de vara modiga? Varför har de här föräldrarna inte tidigare gjort något åt sina brister? För det är väl inte ungarna själva som anmält familjerna till tv-terapi.

Barn som redan mår dåligt ska inte behöva gråta i tv; punkt, slut.

Det måste finnas andra fall för Louise. Som den stackars skärgårdsbonden i TV4:s Bonde söker fru, han som bor ihop med sina föräldrar och aldrig lagat en bit mat eller tvättat en skjorta. Han och hans mamma, som nu hoppas en yngre kvinna ska ta över hushållsansvaret, verkar ha akut behov av mor-son- terapi.

Karin Thunberg är reporter på SvD Kultur. karin.thunberg@svd.se