Ni som kan er Tove Jansson, ni som vandrat genom Mumindalen och lärt känna de som rör sig där, i den magiska väv mellan saga och sant mänskligt – ja, ni vet redan vem jag talar om. Filifjonkan.

Hon som väntar på den stora katastrofen. Den vackraste av sommardagar förmörkas så svindlande lätt av hennes rädsla, hon vet att ”någonstans bakom horisonten samlade sig något mörkt och förfärligt – det arbetade sig upp, det kom – fortare och fortare…”.

Hela detta år, som snart kan räknas i återstående timmar, har vi varit omgivna av allt mer skälvande Filifjonkor. Kraschen framstod som oundviklig. Ju större rubrikerna blev, ju mer börsen störtdök och alla prognoser bröt samman, desto större blev vårt behov av att krypa in i närmaste skafferi, rulla täcket om oss och ligga där tätt intill väggen under sylthyllan.

Kanske inte bokstavligt men absolut rent bildligt.

Att blicka över kanten, in till det nya året, kan te sig som en dyster sysselsättning om vi utgår från det vi tror oss veta. Att nu väntar än värre kristider. Nya varsel. Tuffare stålbad. Svångremmar som dras åt ytterligare ett snäpp. Människor som får allt svårare att klara vardagen. Ohälsan tiger inte still, den kvider. Och trösteord ekar tomma.

Samtidigt har jag mött någonting i ögonen på de värsta olyckskorparna, en glimt som fick mig att leta fram just Tove Janssons berättelse om Filifjonkan. För sedan, när katastrofen äntligen kommer, när tromben lyfter taket av hennes hus, det i sanning rätt fula och dystra, och alla hennes ägodelar far all världens väg.

Då dansar hon med sin rensköljda matta i bränningarna, äntligen befriad från oro eftersom det värsta redan hänt.

Vår framtid ligger inte i Mumindalen och nog kan det tyckas hånfullt att tala om befrielse i den mörkaste av kristider. Men det händer att jag tänker att 2009 blir en brytpunkt, att vi står vid ett vägskäl som är så mycket tydligare än många andra årsskiften.

Bubblan sprack, skulle man kunna sammanfatta. De accelererande kommersiella krafterna tvärstannade – för att nu rotera motsols, nedåt. Mitt i detta kaos kan vi känna att allt tas ifrån oss, inte bara hus och bilar och vardagstrygghet utan också framtidshopp. Eller, åtminstone, den invanda övertygelsen att allt kommer att bli bättre.

Som en tromb genom Mumindalen kom krisen och bort flög vår välfärd, som Filifjonkans brickdukar, släktfotografier och tevärmare.

Fast det är inte sant. Vi är fortfarande ett rikt land i jäm-förelse med så många andra och det vi borde ha lärt, om inte av vår egen historia så av vår gemensamma, är att goda och dåliga tider avlöser varandra. Som vågskvalpet mot en strand. Havet rullar in, för att strax dra sig tillbaka, tillvaron kräver jämvikt.

Strax före jul mötte jag historikern och författaren Peter Englund som med lågmäld röst – och den optimism som kan prägla en nybliven pappa – påminde om att mänskligheten överlevt värre kriser än den vi står mitt uppe i. Som digerdöden.

Eller, för att ta ett något närmare exempel, krisen i början av 1990-talet.

Tänk om vi kunde ägna nästa år åt att staka ut nya framtids- vägar, där vi räknar omsorg som investeringskapital. Omsorg inte bara om våra närmaste utan också om vår allt mer sargade miljö. Och om dem som har det verkligt svårt.

En del av det som försvann i krisen kan vi, faktiskt, undvara. Mycket som finns kvar kan vi vårda lite bättre.

Som sagt, Filifjonkans råd ska inte underskattas: Blandar vi bara lite ättikssprit i sköljvattnet håller trasmattorna färgen alldeles utmärkt.

Gott nytt år, önskar jag er, kära läsare. Först nästa nyår vet vi hur det blev – men önskningarna kan ingen ta ifrån oss.