Även om det var många som var positiva var den vanligaste kommentaren typ: ”Du som inte är svensk ska inte komma hit och tala om för oss svenskar vad svenskhet är.” Jag trodde inte att det skulle vara så provocerande att en svartskalle har åsikter om svenskhet.
I de flesta negativa kommentarerna fanns en diskret doft av rädsla. För det nya. För att förlora det man är van vid. Det är klassiskt. Inför omvälvande förändringar klamrar sig en del alltid fast vid det gamla.
Samtidigt känner en allt större del av oss svenskar ett främlingskap inför vår egen nationella identitet. Ju längre ner man går ner i åldrarna, desto tydligare blir det. Min generation är mycket mer internationell. Nästan alla har haft en blatte i klassen. Vi har rest mer än någon annan generation. Många har jobbat eller pluggat utomlands. Med internet är vi en fingertryckning bort från hela världen.

Jag, och många med mig, ser mig först och främst som världsmedborgare, sedan som europé, sedan som svensk. Allt det här är tack var globaliseringen. Vi identifierar oss inte med våra föräldrars bild av svenskhet. Samtidigt vill vi inte förlora våra gamla svenska traditioner. Vad de konservativa inte förstår är att uppdateringen av svenskheten inte behöver betyda att vi måste kasta bort det vi gillar med svenskheten. Vi behöver inte ta bort något av det gamla. Det vi ska göra är att lägga till.
I stället för att bara ha julen och påsken som stora svenska högtider kan vi också ha ramadan och newroz (persernas och kurdernas nyår). I stället för att bara ha våra landsortsdialekter kan vi nu också ha kurdisk och gambiansk dialekt på svenska. Vi kan göra språket rikare genom att ta in nya ord som keff och guzz.
Varför bevara en fyrkantig mall av svenskhet? Det är så begränsande och exkluderande. Medelsvensken ser inte längre ut som racerföraren Kenny Bräck (den blondaste snubben jag kommer på). Skulle man lägga alla våra nio miljoner passfoton på varandra skulle bilden av genomsnittssvensken likna mig mer än Kenny. Ändå lever vi kvar i en illusion av den blonda, blåögda svensken som norm. Äkta blondiner är utrotningshotade. De flesta tonar. Väldigt få uppfyller utseendenormen men de flesta tror att majoriteten gör det.

Men det är inte bara utseendet som förändrats. Det gäller även svenskhetens kärna. Ni vet det där om att vi älskar naturen, har massa husdjur, praktiserar jantelagen, dyrkar hederligt arbete, lever i det kollektiva folkhemmet, alltid ska vara överens och alltid följer lagar och ordningsregler. Också det är en illusion. Jag har ännu inte hittat en enda svensk som uppfyller alla svenskhetens kriterier. Jag vet inte ens om den personen finns. Svenskhet är konstruktion. Ett hjärnspöke som formar oss. Ger oss ett kollektivt medvetande som tvingar in oss i anpassning.
Den svenskhet jag pratar om är så rik och bred att det är lönlöst att försöka definiera den. Den enda kopplingen är medborgarskapet. Sen får man se ut och vara hur man vill. Man behöver inte påtvingas en massa värderingar. Det enda kravet man kan ställa är att alla följer de svenska lagarna. Inget mer.