Runstensristarna förr i tiden hade en egen personlig handstil som går att identifiera. Detta har Laila Kitzler Åhfeldt vid Arkeologiska forskningslaboratoriet i Stockholm kunnat visa i sin doktorsavhandling "Work and Worship. Laser scanner analysis of viking age runestones".
Med laserns hjälp har hon identifierat både runverkstäder och ristare, och även upptäckt om det funnits flera runristare på en och samma sten. Detta är ett genombrott inom runforskningen och öppnar för nya intressanta rön i framtiden.
Våra allra äldsta skrivna dokument har sedan flera hundra år tillbaka ritats av och analyserats in i minsta ristade beståndsdel. På konsthistoriska och språkliga grunder har man kunnat datera runstenarna ganska bra, men när det gäller att identifiera ristare och olika verkstäder har resultaten varit mer osäkra. Lasern tar fram fakta.
En runristare har ett individuellt rörelsemönster som märks i huggspåret. Det syns på huggspårens form. En del hugger djupa och spetsiga spår, andra mer grunda och runda spår.
- Med laserscannern kan man se huggspåren som ett slags mikrotopografi i stenen, berättar Laila Kitzler Åhfeldt. Denna topografiska karta går sedan att studera digitalt och bearbeta med ett statistikprogram. Då kan man se ristarens rytm när han hugger och hur huggspåret ser ut i tvärsektion.

Det går således att urskilja olika runristares identitet trots felkällor som slitna verktyg, trötthet och sjukdom och mycket annat som kan ändra utseendet på ristningen.
Ur konsthistorisk synpunkt har det varit svårt att identifiera olika konstnärer på deras stil, se vem som har påverkat vem eller avgöra vad som är original eller efterapning. Ristarnas språk har inte heller varit lätt att identifiera. Det kan vara influerat av tidens mode, regler inom de olika runstensverkstäderna eller allmänt vara dikterat av olika makthavare.

Detta fick Laila Kitzler Åhfeldt att fundera kring några väsentliga frågor: Vilka var runristarna, var de enskilda konstnärer eller ingick de i en organisation? Och om det nu var verkstäder som låg bakom resandet och ristandet av de flesta av våra runstenar, vilka styrde detta?
- Jag gjorde laserundersökningar på flera runstenar i Uppland, på Sparlösastenen i Västergötland och på några runstenar i Östergötland. Sedan jämförde jag resultaten med huggtekniken hos moderna runstensristare för att se om resultatet påverkas av om ristaren bytt verktyg eller var trött, var ung eller gammal.
Laserscannern som Laila Kitzler Åhfeldt använt sig av ligger i en ram och rör sig på en x- och y- axel över den runinskrift man vill studera. Scannern går att förprogrammera så att den mäter i de intervall man önskar och informationen förs över till en bärbar dator där den lagras. Så har runstensmästarna Öpir, Fot och många andra kunnat avslöjas. Bakom Öpirs signatur fanns till exempel också två, tre assistenter.
Datorn kan också se var runstensmästarna varit och huggit och om de rentav extraknäckt för någon annan runverkstad än sin egen. Mätmetoden är så noggrann att det på en enda sten gått att urskilja tre olika ristare.
Att en runristare har sin egen personliga huggstil öppnar fascinerande frågeställningar inom runforskningen.
Vi vet att det fanns få runstenar under vendeltiden och början på vikingatiden. Efter Danmarks kristnande uppstod dock ett mode att resa stenar i Skandinavien. Från 1000-talet och framåt börjar det ristas en hel del på stenblock och berghällar och fler och fler färglagda runstenar sätts upp invid gravplatser, vägar och broar. Här finns köpmanstenar och minnesvårdar och ristade stenblock som uttryckligen markerar arv och rättighet till jord och mark. Många runstenar förses med kors och kristen terminologi.
- Tidigare visste vi inte vad skillnaderna i huggtekniken berodde på. Nu när vi vet det och att hela verkstäder låg bakom produktionen går det kanske att få fram regionala grupperingar och organisationen som låg bakom.

Laila Kitzler Åhfeldt är försiktig i sina uttalanden men tror att många runristare var kopplade till den kyrkliga och styrande organisationen i dåtidens Sverige.
Själv har hon lyckats få fram enskilda runristare och hela runverkstäder. I framtiden kan kanske andra forskare gå vidare och kartlägga hur mycket kyrkan och/eller kungen var inblandad i styrningen av verkstäderna. Och om man kan kartlägga verkstäder styrda av kungen respektive kyrkan, kan man kanske också se vilka geografiska områden dessa vikingatidens makthavare kontrollerade.

Catharina Ingelman-Sundberg
08-13 59 58