VÄSTMANLANDS TINGSRÄTT
Kansli Västerås
Enhet 17

DOM
2005-10-25
B 1333-05

YRKANDEN M M

Åklagaren har yrkat ansvar för XXXXXXXX enligt följande.


Upphovsrättsbrott
XXXXXXXX har i december 2004 genom att från en dator i sin bostad i Västerås med användning av fildelningsprogrammet DC++ göra filmen Hip Hip Hora tillgänglig för allmänheten uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vidtagit åtgärd varigenom han gjort intrång i de rättigheter som tillkommer målsäganden Filmlance.

Lagrum: 46 § och 53 § Upphovsrättslagen (1960:729)

-----------

I anslutning till åtalet har åklagaren yrkat att beslaget av CD/DVD-ROM skiva skall bestå tills lagakraftägande dom föreligger i målet (BLG 0221-04-8786 p. 1). Det antecknas att det av beslagsprotokollet framgår att beslaget erhållit nytt nummer i beslagsliggaren (BLG 1900-05-0703 p 1) sedan ärendet flyttats över till Polismyndigheten i Västmanlands län.

------------

På fråga från ordföranden har åklagaren bekräftat att åtalet avser upphovsrättslagen i dess lydelse före den 1 juli 2005 och att målsäganden angivit brottet till åtal.

------------

DOMSKÄL

XXXXXXXX har förnekat gärningen och har bestritt ansvar för brott. Han har vidare anfört att det saknas lagstöd för påståendet att den påstådda gärningen är belagd med straff eftersom 46 § upphovsrättslagen avser verk som är fixerade och därför inte är tillämplig i förevarande fall. Han har medgett det särskilda yrkandet.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat skärmdump samt spårnings- och beslagsprotokoll. XXXXXXXX har som skriftlig bevisning åberopat uppgifter ur förundersökningsprotokollet där brottsdatum och typ av fildelningsprogram anges (anmälan och målsägandeangivelse), tidkort samt skrivelse från Bredbandsbolaget.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med säkerhetschefen på Bredbandsbolaget, Tomas Larsson och kriminalinspektören Peter Karlstedt. På XXXXXXXXs begäran har VITTNE 1 och VITTNE 2 hörts som vittnen.

Åklagaren har sakframställningsvis anfört följande. Fildelning bygger på principen ”peer to peer”, viken innebär att datorer kopplas mot varandra utan att trafiken sker genom en server. Direct Connect är ett sådant program. Systemet bygger på att användaren kopplar upp sig mot en hubb där man också kan se vilka andra användare som kopplat upp sig direkt mot den hubben. Det är således fråga om direktkommunikation. Programmet är i sig inte olagligt men genom programmet sprids olagligt material och systemet bygger på att man skall dela med sig av det material man har. Svenska Antipiratbyrån, som företräder målsäganden Filmlance, har kopplat upp sig mot hubben Walhall och har kunnat ladda ned filmen Hip Hip Hora från XXXXXXXXs dator.

Närmare hörd över åtalet har XXXXXXXX uppgett i huvudsak följande. Det är riktigt att han använt programmet DC++. Han köpte datorn i början av november 2004 och fick hjälp att installera programmet av en kamrat. Han använde programmet för att ladda hem musik. Han har även försökt att ladda ned en film men aldrig kunnat se filmen. Han hade haft uppkoppling mot Internet i ca tre månader när han fick kallelsen till polisförhör. Han känner inte igen den skärmdump (bilden) som åklagaren åberopar som bevisning. Han känner inte igen fillistan. Möjligen känner han igen rubriken ”album” men han har inte kategoriserat innehållet i sin dator på det sätt som framgår av skärmdumpen. Han befann sig på sin arbetsplats vid den tidpunkt då nedladdningen skall ha skett och han har inte haft datorn på när han inte var hemma. Han har sett filmen Hip Hip Hora tillsammans med sin syster och hennes familj. Det var hemma hos systern, som också var den som hade hyrt filmen.

Med anledning av de uppgifter XXXXXXXX lämnat har åklagaren konfronterat honom med följande uppgifter som står antecknade i det förhör som hölls med honom den 28 februari 2005.

”XXXXXXXX uppger att han började att ladda hem musik och sedan började han att ladda ner film. XXXXXXXX förstod att något inte var som det skulle och att han kanske gjorde något som han inte fick. Han hade dock hört att det skulle komma ett varningsbrev först från den internetleverantör man hade innan en polisanmälan gjordes.

Han fortsatte att ladda hem filmer och musik och eftersom det inte kom något varningsbrev, så trodde han att han inte gjorde något fel.

XXXXXXXX uppger att han inte vet hur många filmer han har men tror att det är 25 – 30 stycken och cirka 70 cd-skivor. Han berättar att han inte har haft så många besök och att det inte är så många som laddat ner från hans dator. Han har dock laddat hem mycket fil. Den hubb som han använt heter Walhall.”.

Konfronterad med uppgifterna har XXXXXXXX uppgett följande angående de två första styckena ovan. Det som står antecknat att han uppgett i förhöret hos polisen stämmer men är tankar och funderingar över hur det kunde vara, tankar som kommit under helgen från det han fick kallelsen till polisförhöret till dess förhöret hölls.

Beträffande det tredje stycket ovan har XXXXXXXX uppgett följande. Det var en ny uppgift för honom att det var möjligt att ladda hem film. Han känner inte till Walhall och vet inte vad det är.

Tomas Larsson har berättat följande. Han hanterar i sitt arbete abuseanmälningar och IP-telefoni. Han har ca 10 års erfarenhet av IP-spårning. Bredbandsbolaget, där han nu arbetar, får ca 150 förfrågningar angående spårning från polisen varje år. Det finns en blankett för ändamålet som polisen fyller i. De skall redovisa IP-nummer och ett klockslag. Tidpunkten som anges är viktig eftersom en stor del av abonnenterna tilldelas samma IP-nummer men under olika tidpunkter på dagen. Under ett dygn kan ett IP-nummer ha haft ett 20-tal abonnenter. Det krävs inte att ett exakt klockslag anges men kanske med ett intervall på 5-10 minuter. Det har ingen betydelse att ett tiden har angetts med sekunder. Om de är osäkra vid en förfrågan begär de förtydligande. När de får en förfrågan knappas IP-numret in i ett program och likadant sker med tidsstämpeln. Genom dessa åtgärder får han reda på uppgifter om den dedikerade port som en viss lägenhet har i en svitch som finns placerad i fastigheten (FQPN). Denna uppgift förs in i ett tredje system som leder fram till en accessidentitet. Var 10:e förfrågan som görs kan vara fel. De upptäcker det genom att de gör en sökning men inte får någon träff. De vänder sig då åter till den som frågat och ber dem kontrollera att uppgifterna är riktiga. När det blir fel beror det oftast på att ingångsdata är fel. Under sin tid på Bredbandsbolaget har han inte varit med om att de fått fram fel identitet. Oftast är de enda uppgifter de kan lämna ut namn, adress och personnummer på den som har en viss IP-adress, vilket är vad som lämnats ut i nu aktuellt fall. Han vet inte om IP-adressen kommer från ett trådlöst nätverk i lägenheten eller inte. Även om en nedladdning tar flera timmar behåller användaren samma IP-nummer under hela laddningen. Om någon gör intrång i nätverket är det fortfarande lägenhetsinnehavarens IP-nummer som syns. De gör ca 20-30 egna sökningar per år gällande kunder som är föremål för någon form av intrång. Det är inte helt ovanligt.

Peter Karlstedt har berättat följande. Han är utredare på stöld och bedrägeriroteln och det var han som höll förhöret med XXXXXXXX. XXXXXXXX fick en kallelse att höras om brott mot upphovsrättslagen. Han minns förhöret. Det gick till som det alltid gör. Han förklarade varför XXXXXXXX var där varefter XXXXXXXX fick berätta själv. Han berättade för XXXXXXXX att denne begått ett brott mot upphovsrättslagen när han delat ut filmer på Internet. XXXXXXXX erkände och sade att han gjort det men att han inte riktigt visste att det var olagligt. Det rörde sig om 25 filmer och ett 70-tal cd-skivor. I inledningen av förhöret när han berättade varför XXXXXXXX var där nämnde han att det rörde filmen Hip Hip Hora. Han frågade XXXXXXXX från vilken hubb han laddat ned och fick till svar vilken det var. Hade saken inte diskuterats hade han aldrig skrivit ner hubbens namn i förhöret. De pratade också om programvaran, att det var DC++. Förhöret avslutades med att han sade till XXXXXXXX att om han undrade över någonting eller det annars var någonting han ville var han välkommen att höra av sig så att de kunde lösa det. Han förstod att XXXXXXXX inte tyckte att det han gjort var bra. Denne berättade att han nu tagit bort programvaran. De pratade även om skadestånd. Han minns inte hur siffran kom fram men XXXXXXXX tyckte att det kunde vara värt 10 000 -12 000 kr. Den fråga som ställdes till Bredbandsbolaget var vem som hade en specifik IP-adress, de har inte frågat vad som laddats upp eller ned.

VITTNE 1 och VITTNE 2 har båda redogjort för en rad tekniska termer gällande datorer och förfaranden för att påverka andras uppkopplingar mot Internet. De har vidare påvisat osäkerhetsmoment gällande IP-nummer, trådlösa nätverk, spårning, skärmdumpar och fildelning.



Tingsrättens bedömning

Åklagaren har gjort gällande att XXXXXXXX från datorn i hans bostad, med hjälp av fildelningsprogrammet DC++, gjort filmen Hip Hip Hora tillgänglig för allmänheten. Till stöd för sitt påstående har åklagaren åberopat en skärmdump av vilken framgår att den aktuella filmen laddats ned från en dator med IP-nummer NN.NNN.N.NNN. Vidare framgår av denna att det fildelningsprogram som användes var DC++ och att den hubb som använts är Walhall. Av det av åklagaren åberopade spårningsprotokollet samt svaret på polisens fråga till Bredbandsbolaget framgår att den som hade den aktuella IP-adressen den 17 december 2004 vid den aktuella tidpunkten var kund hos Bredbandsbolaget och att abonnenten var XXXXXXXX. Filmen som laddades ned har tagits i beslag.

XXXXXXXX har förnekat att han laddat ned filmen och gjort den tillgänglig på sätt åklagaren gjort gällande. Han har invänt att skärmdumpen kan ha manipulerats och att rätt datum inte framgår av den. Han har vidare ifrågasatt riktigheten av de uppgifter som omfattas av förfrågan till Bredbandsbolaget eftersom tidpunkten för brottet inledningsvis angavs till den 17 oktober 2004, en tidpunkt då XXXXXXXX inte ens hade tillgång till en dator. Han har slutligen åberopat att åtalet omfattar felaktigt angivet fildelningsprogram samt att han befunnit sig på sin arbetsplats när nedladdningen skall ha ägt rum vilket innebär att han omöjligt kan ha begått brottet. Till stöd för sin inställning har XXXXXXXX åberopat de delar av förundersökningsprotokollet där brottsdatum anges till den 17 oktober 2004 och där det anges att fildelningsprogrammet som använts heter Direct Connect. Vidare har han åberopat ett tidkort av vilket framgår att XXXXXXXX befann sig på sin arbetsplats den 17 december 2004 kl. 11.42. Slutligen har han åberopat en skrivelse från Bredbandsbolaget där det framgår att XXXXXXXX hade tillgång till uppkoppling till Internet först den 18 november 2004.

Inledningsvis finner tingsrätten, när det gäller angivet brottsdatum, att utredningen i målet visar att den påstådda nedladdningen ägt rum den 17 december 2004 och att det datum som felaktigt angivits på flera platser i förundersökningen beror på följder av en ursprunglig felskrivning. När det gäller angivet fildelningsprogram framgår av utredningen, bland annat av vittnesmålet med VITTNE 2, att DC++ är en vidareutveckling av Direct Connect och att DC++ också är ett Direct Connect-program. Mot bakgrund av den skriftliga bevisning som XXXXXXXX åberopat står slutligen klart att XXXXXXXX hade tillgång till Internet först efter den 18 november 2004 samt att han befann sig på sin arbetsplats vid tidpunkten för nedladdningen. Dessa omständigheter saknar dock i sig betydelse eftersom den påstådda nedladdningen ägt rum den 17 december 2004 och då nedladdning kan ske utan att XXXXXXXX är närvarande så länge hans dator är påslagen, vilket XXXXXXXX i och för sig förnekat att den var.

XXXXXXXX har, så som det får förstås, invänt att den av åklagaren åberopade skriftliga bevisningen och/eller XXXXXXXXs dator har manipulerats. Här gör tingsrätten följande bedömning. Svenska Antipiratbyrån, som företräder målsäganden, har gjort sökningar på nätet efter s.k. fildelare. De har inte vetat vem de sökt efter utan har dokumenterat vad som skett för att senare kunna söka rätt på den person från vars dator nedladdningen ägt rum. Någon anledning för dem att manipulera materialet eller tidpunkten har inte framkommit. Däremot är det väl känt och framgår med all önskvärd tydlighet av de av XXXXXXXX åberopade vittnesförhören att en dator eller ett nätverk kan utsättas för intrång från obehöriga.

XXXXXXXX har i det förhör som hölls med honom i februari i år erkänt att han laddat ned film, att han förstod att det inte var tillåtet, att andra laddat ned från hans dator och att han använt sig av hubben Walhall och fildelningsprogrammet DC++, uppgifter som han senare tagit tillbaka. Peter Karlstedt, som ansvarade för förhöret, har förklarat hur förhöret gick till och att han inledningsvis, när han berättade för XXXXXXXX vad saken gällde nämnde att det gällde filmen Hip Hip Hora, en uppgift som inte ifrågasatts av XXXXXXXX. Även om uppgifter från ett polisförhör skall behandlas med stor försiktighet anser tingsrätten att förhöret innehåller en mängd specifika uppgifter som ger stöd för det erkännande XXXXXXXX då lämnade. Därtill kommer att de uppgifter XXXXXXXX lämnat vid huvudförhandlingen framstår som en efterhandskonstruktion och i viss utsträckning är så osannolika att de redan av den anledningen kan lämnas utan avseende.

Vid en samlad bedömning finner tingsrätten, mot bakgrund av omständigheterna och XXXXXXXXs tidigare erkännande samt med beaktande av de uppgifter han lämnade vid polisförhöret och övrig utredning, att det i det förevarande fallet kan uteslutas att det ägt rum någon sådan manipulation av bevisning eller dator/nätverk som påståtts från försvarets sida.

Således är enligt tingsrättens mening utrett att en nedladdning av filmen Hip Hip Hora ägt rum den 17 december 2004 från XXXXXXXXs dator samt att det är XXXXXXXX som gjort nedladdningen möjlig genom användandet av fildelningsprogrammet DC++ och genom att han kopplat upp sig mot den aktuella hubben.

De av åklagaren åberopade lagrummen i upphovsrättslagen har följande lydelse.

5 kap. Vissa upphovsrätten närstående rättigheter
46 §
En grammofonskiva, en film eller en annan anordning på vilken ljud eller rörliga bilder har tagits upp får inte utan framställarens samtycke eftergöras eller göras tillgänglig för allmänheten förrän femtio år har förflutit efter det år då upptagningen gjordes eller, om upptagningen har getts ut eller offentliggjorts inom femtio år från upptagningen, efter det år då upptagningen först gavs ut eller offentliggjordes. Som eftergörande anses även att upptagningen förs över från en sådan anordning till en annan.

Bestämmelserna i 6-9 §§, 11 § andra stycket, 12, 13, 15, 16, 21, 22, 25-26 b. 26 e och 26 k §§ skall tillämpas i fråga om upptagningar som avses i denna paragraf. Dessutom skall 26 f § tillämpas i fråga om andra upptagningar än sådana som avses i 47 §.

När ett exemplar av en upptagning enligt denna paragraf med framställarens samtycke har överlåtits inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får exemplaret spridas vidare.

Tredje stycket ger inte rätt att tillhandahålla allmänheten

1. exemplar av en upptagning genom uthyrning eller andra jämförliga rättshandlingar, eller
2. exemplar av en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder tagits upp genom utlåning.

7 kap. Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.
53 §
Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtar åtgärder, som innebär intrång i den till verket enligt 1 och 2 kap. knutna upphovsrätten eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket eller mot 50 §, döms, om det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst 2 år.

Den som för sitt enskilda bruk kopierar ett datorprogram som är utgivet eller av vilket exemplar har överlåtits med upphovsmannens samtycke, skall inte dömas till ansvar, om förlagan för kopieringen inte används i näringsverksamhet eller offentlig verksamhet och han inte utnyttjar framställda exemplar av datorprogrammet för annat ändamål än sitt enskilda bruk. Den som för sitt enskilda bruk framställer exemplar i digital form av en offentliggjord sammanställning i digital form skall under de förutsättningar som nyss nämnts inte dömas till ansvar.

Vad som sagts i första stycket gäller också, om någon till Sverige för spridning till allmänheten för in exemplar av verk, sär exemplaret framställts utomlands under sådana omständigheter att en sådan framställning här skulle ha varit straffbar enligt vad som sägs i det stycket.

Den som har överträtt ett vitesförbud enligt 53 a § får inte dömas till ansvar för intrång som omfattas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första och tredje styckena döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

----------

Genom en hänvisning till 5 kap. i 57 § blir 53 § även tillämplig på de s.k. närstående rättigheterna.

----------

46 § upphovsrättslagen reglerar framställarens, det vill säga fonogram- och filmproducenters, rättigheter. Enligt lagrummet är rätten till eftergörande (exemplarframställning) och rätten att göra en upptagning tillgänglig för allmänheten förbehållna framställaren av upptagningen. Med framställare avses den fysiska eller juridiska person som för första gången tar upp upptagningen (Henry Olsson, Upphovsrättslagstiftningen, En kommentar, uppl. 1:1 1996 s. 278).

Skyddet för framställare av upptagningar av rörliga bilder gäller enligt 61 § första stycket sista meningen för sådana framställare som är svenska medborgare eller svenska juridiska personer eller har sin vanliga vistelseort i Sverige liksom på sådana upptagningar som äger rum i Sverige.

Med rätten till exemplarframställning avses enligt förarbetena till upphovsrättslagen en rätt att framställa exemplar, där med exemplar förstås varje föremål, i vilket verket är nedlagt eller fixerat, likgiltigt med vilken teknik detta skett samt även anordning genom vilken verket kan återges (NJA II 1961 s. 53). Exemplarframställning omfattas inte av åtalet och har heller inte påståtts av åklagaren.

Den fråga tingsrätten har att ta ställning till är om XXXXXXXX genom sitt förfarande skall anses ha gjort filmen tillgänglig för allmänheten.

Med rätten att göra en upptagning tillgänglig för allmänheten avses att den (1) framförs offentligt eller att (2) exemplar av upptagningen bjuds ut till försäljning, hyrs eller lånas ut eller på annat sätt sprids till allmänheten eller slutligen att (3) upptagningen visas offentligt.

(1) Rätten att framföra ett verk offentligt innebär att verket får föredras, uppföras, utföras, visas genom film eller sändas ut i radio eller TV eller på annat sätt framföras (NJA II 1961 s. 53 och prop. 2004/05:110 s. 57). Några nya exemplar framställs inte och ett framförande torde enbart kunna komma ifråga när det gäller verk med en viss utsträckning i tiden, såsom en film eller musik. Kravet på att framförandet skall vara offentligt innebär att möjligheten att närvara i princip skall vara öppen för var och en men framförandet anses som offentligt även om det ställs vissa krav för tillträde om kraven kan uppfyllas av den som så önskar. Således är alla framföranden som inte endast sker inför en helt sluten krets att anse som offentliga (Henry Olsson, Upphovsrättslagstiftningen, En kommentar, uppl. 1:1 1996 s. 58 och prop. 2004/05:110 s. 57). Under förarbetena till upphovsrättslagen anförde departementschefen angående befogenheten att göra verket tillgängligt för allmänheten att denna främst omfattade fall då verket framfördes offentligt samt att bestämmelsen borde få en generell avfattning som täckte även andra sätt att framföra verket offentligt som teknikens utveckling kan möjliggöra. Avsikten var att varje framställning av verket, som inte innebar dess fixering i ett exemplar, skulle innefattas under bestämmelsen (NJA II 1961 s. 53).

Följande uttalande gjordes i förarbetena till införandet av ändringarna i upphovsrättslagen som trädde i kraft den 1 juli 2005.

”Tillgängliggörande på en Webbplats på Internet på så sätt att mottagaren själv kan välja tid och plats för att ta del av verket har i rättspraxis såvitt gäller musik bedömts som offentligt framförande eller medverkan därtill (se NJA 2000 s.292). Frågan om även andra typer av verk kan framföras på Internet är inte avgjord i rättspraxis. Som nyss nämnts har den uppfattningen gjorts gällande i doktrinen att alster av bildkonst inte kan framföras. Andra har diskuterat huruvida ett verk, oavsett verkstyp, kan visas på Internet eftersom det då aldrig är fråga om visning av ett fysiskt exemplar (Jon Bing, Noirdisk Ommateriellt Rättsskydd, NIR 1995 s. 612, Henry Olsson, Upphovsrättslagstiftningen- en kommentar, Stockholm 1996 s. 65, Jan Rosén, NIR 2001 s. 590, Astri M. Lund, NIR 2001 s. 616f., jfr även Niklas Bruun, NIR 2001 s. 625 f.).

Om man skulle dra de mest långtgående slutsatserna av dessa båda resonemang tillsammans, skulle det leda till resultatet att ett alster av bildkonst – t.ex. ett fotografiskt verk – varken skulle omfattas av upphovsmannens ensamrätt till offentligt framförande eller av ensamrätten till offentlig visning vid tillgängliggörande på Internet. Motsvarande skulle gälla bl.a. en text som lagts ut på Internet. I den ovannämnda litteraturen argumenteras dock för att tillgängliggörande av bildkonst m.m. på Internet måste anses falla under upphovsmannens ensamrätt som någon form av tillgängliggörande för allmänheten.

Slutsatsen av det gällande rättsläget är att företeendet av ett bildkonstverk (eller ett litterärt verk i textform eller ett musikaliskt verk i notform etc.) genom film eller television är att anse som offentlig visning. Huruvida motsvarande gäller när ett sådant verk görs tillgängligt på Internet är däremot mot bakgrund av avsaknaden av rättspraxis och de motstridiga uttalandena i den juridiska litteraturen oklart.”.

(2) Spridningsrätten innebär en rätt att förfoga över verket genom att bjuda ut exemplar av det till försäljning, hyra eller låna ut exemplar av verket eller att på annat sätt sprida exemplar av verket till allmänheten. Denna rätt utgör ett komplement till rätten att framställa exemplar av ett verk och med spridning avses spridning av ett verk i form av ett fysiskt exemplar (jfr NJA 2000 s. 292). I samband med införandet av de ändringar i upphovsrättslagen som trädde i kraft den 1 juli 2005 uttalades att i samband med att ett verk överförs i ett elektroniskt nätverk (det kan vara ett lokalt nätverk eller ett globalt som Internet) uppstår under överföringen regelmässigt nya exemplar av verket. Det exemplar som mottagaren slutligen tar del av är inte samma exemplar som det som avsändaren skickade. Eftersom rätten till spridning är knuten till ett visst fysiskt exemplar kan det inte vara fråga om spridningsåtgärder när det gäller nu nämnda fall där nya exemplar hela tiden bildas under överföringen. I dessa fall blir det fråga om någon annan form av tillgängliggörande för allmänheten (prop. 2004/05:110 s. 59 med hänvisning till NJA 2000 s. 292).

(3) Med visningsrätten avses att ett verk görs tillgänglig för att direkt iakttas och är framför allt praktiskt viktigt för bildkonstverken. (jfr Mogens Koktvedgaard och Marianne Levin, Lärobok i Immaterialrätt s. 111 och Thomas Carlén-Wendels, Nätjuridik, Lag och rätt på Internet, 3 uppl 2000 s. 108 f och s. 176). Ensamrätten omfattar en befogenhet för upphovsmannen att ställa ut konstverket i original och kopia men även rätten att visa verket genom tekniska anordningar av olika slag, såsom film eller TV. I litteraturen har diskuterats om visning på skärm av ett verk som är lagrat i en dator är att anse som en visning eller som ett offentligt framförande eller om det skulle vara fråga om ett utnyttjande som faller utanför de traditionella rättigheterna. Det har framförts argument för att det när det gäller texten i ett litterärt verk skulle vara fråga om ett offentligt framförande, eftersom det som visas är innehållet i datafilen och inte bilden av ett verksexemplar (Henry Olsson, Upphovsrättslagstiftningen, En kommentar, uppl 1:1 1996 s. 65).

XXXXXXXX har anslutit sin dator till hubben Walhall och genom ett fildelningsprogram tillhandahållit (laddat upp) filmen Hip Hip Hora, som därigenom kunnat hämtas hem (laddas ned) av andra. Den användare som laddat ned film från XXXXXXXXs dator kan inte anses ha tagit del av samma exemplar av filmen som XXXXXXXX eftersom det bildas nya filer för varje nedladdning. Det som visas/laddas ned är inte något fysiskt exemplar av filmen utan istället innehållet i datafilen. Det kan mot denna bakgrund med stöd av de resonemang som redovisats ovan, enligt tingsrättens mening, inte vara fråga om vare sig spridning eller visning av verket.

Det förfarande från XXXXXXXXs sida som omfattas av gärningspåståendet är att han skall ha gjort filmen tillgänglig för allmänheten, det vill säga att han laddat upp filmen, inte hans egen nedladdning.

Oavsett om XXXXXXXX har laddat ned filmen från en olovligt framställd kopia eller inte har det program han använt sig av gjort det möjligt för andra, som varit anslutna till samma hubb, att få tillgång till den film han haft. Han har förfogat över det exemplar av filmen som han själv laddat ned men han har därutöver inte själv framställt några nya exemplar av filmen eller på annat sätt förfogat över exemplar av filmen som andra kunnat ladda ned från hans dator. Mottagaren har själv kunnat välja tid och plats för att ta del av verket. Tillgängliggörandet av filmen Hip Hip Hora genom fildelningsprogrammet bör därför vara att bedöma som ett framförande.

Från försvarets sida har pläderingsvis anförts att framförandet i vart fall inte kan anses ha varit offentligt eftersom det är oklart om det krävts lösenord för hubben och vilka som haft tillgång till den. Här gör tingsrätten den bedömningen att oavsett om det krävts lösenord eller ställts andra krav för att få tillgång till den aktuella hubben så har vem som helst som uppfyllt kraven kunnat ansluta sig, vilket företrädare för målsäganden de facto gjort. Förfarandet kan därmed inte anses ligga inom ramen för ”privat bruk”. Således är det fråga om ett offentligt framförande.

Framställarens ensamrätt till tillgängliggörande i form av offentligt framförande blir inte föremål för någon konsumtion och undantaget i 47 § 1 st upphovsrättslagen är, enligt fjärde stycket samma paragraf, inte tillämpligt på ljudfilm.

XXXXXXXX har varit medveten om vad han gjort, han har sagt i förhör att han laddat ned film och att andra laddade hem film från hans dator. Han har vidare angett vilket fildelningsprogram han använt sig av och vilken hubb han kopplat upp sig mot. Vad han uppgett senare om att han inte vetat hur ett fildelningsprogram fungerar kan mot denna bakgrund lämnas utan avseende. XXXXXXXX har gjort filmen Hip Hip Hora tillgänglig för allmänheten och därigenom uppsåtligen eller i vart fall av grov oaktsamhet gjort intrång i de rättigheter som tillkommer målsäganden, produktionsbolaget Filmlance. Åtalet är därmed styrkt och tingsrätten bedömer gärningen på sätt åklagaren gjort gällande.


Påföljd

XXXXXXXX är 28 år och förekommer inte sedan tidigare i belastningsregistret, utom såvitt avser en hastighetsöverträdelse. Han skall nu dömas för upphovsrättsbrott innebärande att han gjort en film tillgänglig för allmänheten på Internet.

Straffskalan för brott mot upphovsrättslagen är böter eller fängelse i högst 2 år. Maximistraffet höjdes år 1986 från 6 månader till 2 år främst på grund av behovet av kraftfulla reaktioner mot piratkopiering av skyddat material. I förarbetena till denna lagändring uttalade departementschefen att rättighetshavarnas inkomstmöjligheter bl.a. bygger på den ensamrätt till exemplarframställning som föreskrivs i den upphovsrättsliga lagstiftningen och att det därför ofta sägs att piratkopiering kan jämställas med stöld där straffmaximum är 2 år. Vidare sades att det är främst i fall av omfattande kommersiella utnyttjanden av skyddade verk och prestationer som det kan bli aktuellt att utnyttja de möjligheter till högre straffutmätning som de nya bestämmelserna ger men att det inte var meningen att driva upp straffen för bagatellartade förseelser. (Henry Olsson, Upphovsrättslagstiftningen, En kommentar, uppl 1:1 1996, s. 356 och prop. 1981/82:152 s. 18 f).

Att göra en film tillgänglig för allmänheten på Internet får stora konsekvenser för filmindustrin. Olagligt material kan på detta sätt spridas snabbt och nå många vilket innebär stora ekonomiska förluster för rättighetsinnehavarna. Detta talar för att man bör se allvarligt på dessa brott. I förevarande fall har det dock rört sig om endast en film som funnits tillgänglig under en förhållandevis kort period och i målet har inte framkommit annat än att nedladdning har skett vid ett tillfälle även om möjligheten funnits för fler att ladda ned. XXXXXXXX har inte gjort någon ekonomisk vinning av sitt agerande på annat sätt än att han kunnat få del av andras filmer. Han har inte bedrivit någon form av kommersiell verksamhet. Vid en samlad bedömning av brottet som sådant och omständigheterna i detta specifika fall finner tingsrätten att påföljden för den brottslighet XXXXXXXX gjort sig skyldig till kan stanna vid ett inte obetydligt bötesstraff.

Övrigt
XXXXXXXX har medgett det särskilda yrkandet. Detta är lagligen grundat och skall därför bifallas.

Då XXXXXXXX döms för brott där fängelse ingår i straffskalan skall han åläggas att betala avgift enligt lagen om brottsofferfond.

XXXXXXXXs personliga och ekonomiska förhållanden är sådana att han skall åläggas att återbetala del av statens kostnad för hans försvarare.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga (DV 400)

Överklagande ställs till Svea hovrätt men ges in till tingsrätten senast den 15 november 2005. Prövningstillstånd krävs.


På tingsrättens vägnar
Christina Brobacke