Lars-Olov Hammergård, 70 år, hymlar inte med att han är dödssjuk. När han fick sin ALS-diagnos för fem år sedan visste han att sjukdomen innebar en dödsdom. Redan då bestämde han sig:

– Jag vill inte bli beroende av andra. Den dag jag inte klarar mig själv vill jag inte leva längre.

Nu är han nästan där. Det är ett mirakel att han fortfarande klarar sin vardag på egen hand i den lilla röda trävillan i Söderhamn. Barn, vänner och särbo hjälper honom med handling och matlagning men i övrigt framlever han sina dagar sittande i sin permobil med datorn som enda sällskap. Varje morgon undrar han om han ska kunna ta sig upp ur sängen, de uppsvällda benen och de bortdomnade fötterna till trots. Vänner och anhöriga besöker honom ofta och ett så kallat rehabteam kommer och tränar honom två gånger i veckan. I övrigt vill han inte ha någon vård.

–Jag vill inte att mina barn och vänner ska känna trycket att de måste vårda mig. Jag vill heller inte ha någon hemsjukvård. Framför allt vill jag inte hamna på sjukhus och bli liggande som ett neddrogat kolli, säger Lars-Olov Hammergård när vi träffas hemma i det trivsamma köket på Triangelvägen.

Fram till sin 67-årsdag levde han ett rikt och omväxlande liv, reste i jobbet över hela världen och arrangerade rallytävlingar på fritiden. Dessutom är han lycklig pappa till två barn och har fem barnbarn.

När han fick sin diagnos 2004 var han påläst och beredd på det värsta.

–Jag sörjer inte så mycket över sjukdomen. Den har jag accepterat. Nej, det värsta är att jag inte kan göra saker med mina barnbarn, inte ta upp dem i knät, inte får se dem växa upp. Det är en stor sorg, säger Lars-Olov Hammergård.

Trots att han ordinerats flera olika läkemedel för att dämpa ångesten och motverka de kramper och muskelspasmer som är förenade med sjukdomen blir han gradvist sämre.

–Jag vet att försämringarna delvis kan vara en följd av biverkningar. Jag har att välja mellan pest och kolera.

Lars-Olov Hammergård vill definitivt inte ha någon vård som förlänger hans lidande.

Han har haft kontakt med den palliativa enheten på sitt lokalsjukhus men tyckte inte de hade så mycket att erbjuda.

–De pratar så fina ord men det enda de har ett erbjuda är neddrogning, säger han.

Han tycker inte det är en värdig död. Istället vill han kunna ringa sin husläkare och få hjälp att somna in i hemmet när han själv anser tiden mogen.

–Jag vill somna in som en lycklig och glad människa – innan jag blir för beroende av andra, säger han.

För ett år sedan skrev han ett så kallat livstestamente där han uttryckt sin önskan att själv kunna bestämma när han ville dö. Testamentet har bifogats hans sjukjournal och han har talat med sin husläkare och sina vuxna barn om saken.

–Mina barn stödjer mig. De är starka och förstående.

Husläkaren har erbjudit sprutor var fjärde timma så att han får sova till dess att han somnar in för gott. Problemet är att han enligt sin läkare i så fall måste väckas upp var fjärde timma för att tillfrågas om han ångrat sig.

Han oroar sig för att ett sådant långsamt borttynande med ständiga uppvaknanden blir plågsamt, både för honom själv och för omgivningen.

Kanske kommer Läkaresällskapets reviderade regler att underlätta döendet för ALS-patienter som Lars-Olov Hammergård. Annars finns det risk för att patienterna själva agerar för att slippa den sista tidens lidande.