Broarna ut till ön var avspärrade och när man väl kom fram rådde utegångsförbud, åtminstone efter att mörkret sänkt sig över hustak och enbuskar. För där ute, mitt i Gåsefjärden, hade en rysk ubåt gått på grund och nu kunde sannerligen vad som helst hända.

Nästa vecka är det 30 år sedan U 137 gled upp över vattenytan strax utanför Karlskrona, 30 år sedan en nyhetschef kom på att detta var mina gamla hemtrakter. Nog kände jag väl någon som bodde på närmaste ö, kunde berätta vad som hänt utanför stugknuten?

Nästa steg blev att jag för första och – förmodligen sista – gången i mitt journalistiska liv skickades ut som krigsreporter. Kolleger stationerades i Karlskrona, själv cyklade jag runt i motvind för att fånga öbornas reaktioner. Tanken, förhoppningen, måste väl ha varit att hela den blekingska skärgården låg lamslagen, att rädda människor stod tryckta mot sina köksfönster för att se om där kom iland några ryssar. Men inte var det så.

Jo, häpna var folk. Över att det som hänt verkligen inträffat. ”Underligt”, minns jag att fiskaren Ingvar Svensson drog till med, han som var den förste som slog larm. Men att man därmed trodde att en drös med ryska grodmän följde efter, upp på land – nej, där gick ändå gränsen.

–Dumheter, skrockade min egen pappa. Som utgick från att en stor del av ryktesspridningen var medveten strategi av ”militärerna i Stockholm” som ett sätt att få ökade anslag. Ville han gå ut, då gjorde han det.

–Och skulle jag möta en ryss så klarar jag nog av det också.

I handelsboden pågick den kommers som följer när sommargäster lämnat sina semesterparadis och kvar finns de som mest behöver fylla på några liter mjölk eller en falukorv. Om man inte kom för att enbart dryfta de senaste ryktena och gemensamt tona ner paniken. Och strax intill i sin trädgård hängde Maj-Britt tvätt, fyllde linan med plagg efter plagg som flaxade sig torra i vinden. Just det minns jag alldeles tydligt, att jag fick fram en kamera och tog en bild som hamnade på första sidan här i Svenska Dagbladet. Vi fick aldrig någon rysk grodman på bild, men vi fick Maj-Britts lakan på ett tvättstreck.

Nu letar jag efter tidningen, efter bilden, men hittar den inte. Det tar ett långt tag innan jag inser att det måste ha varit vintern 1984 som jag cyklade runt på ön. Svallvågorna efter U137 böljade bevisligen långt efter själva grundstötningen. För att inte tala om de politiska konsekvenserna, allt som statsminister Thorbjörn Fälldin och utrikesminister Ola Ullsten blev tvungna att ta itu med efter att de kommit ut från Dramaten, där de såg Leka med elden samma kväll som allt hände. Den militära upptrappningen blev ett helt annat drama, som min kollega Mikael Holmström skriver om i morgon.

Det är lätt att häpna över att 30 år har gått. Vart i hela friden tog de vägen... Men mest tänker jag på de som behöll sitt lugn i stormens öga. Krig må rasa, faror kan hota, men i varje utsatt område finns alltid en kvinna som står där och hänger tvätt och upprätthåller det vanliga, verkliga.

Karin Thunberg är reporter på SvD Kultur. karin.thunberg@svd.se