–Från början var det tal om att åka till Umeå, men då sa jag nej direkt. Det är för långt, säger Peter Telégin, 59, i Trosa.

Först sedan SvD intervjuat berörda ansvariga på sjukhuset lyckades Ingemar Näslund, överläkare på strålningsenheten, Karolinska Universitetssjukhuset, till slut hitta en tid i Stockholm.

Peter Telégin är en av många cancerpatienter som fått sin strålbehandling framskjuten eller flyttad till annan ort sedan fyra av Stockholms tolv strålkanoner står mer eller mindre oanvändbara.

Som SvD berättade förra fredagen är flera av strålkanonerna kraftigt föråldrade och har sedan länge passerat bäst före datum.

Nu har sjukhusledningen lovat att försöka skynda på upphandlandet av nya apparater. Men det tar ändå minst ett år innan tre av de fyra trasiga acceleratorerna är utbytta mot nya moderna apparater.

–Vi hoppas kunna dra igång en mer långsiktig plan där vi säkrar beståndet på sikt men för detta krävs ett formellt beslut i landstinget, säger Anders Thulin, nytillträdd divisionschef på enheten för onkologi och hematologi vid Karolinska Universitetssjukhuset.

Hans förhoppning är att vissa av de kasserade apparaterna kan användas under mellantiden.

Peter Telégin blev mycket upprörd när han fick höra av sin läkare att han inte kunde få sin strålbehandling inom den tid som rekommenderats.

–Tiden mellan de olika behandlingarna är noga avvägd för att nå största möjliga effekt. Det som nu händer är att perioden mellan cellgifter och strålning blir fördröjd vilket ger den elake snabbväxaren större chans att börja växa igen, säger han.

Det var när han rakade sig i juli som Peter Telégin upptäckte den lilla knölen på halsen. Han gick till sin husläkare på vårdcentralen som trodde det var halsfluss och skrev ut en antibiotikakur.

Eftersom knölen var kvar när antibiotikakuren var slut tog han själv kontakt med en god vän som är läkare på Karolinska Universitetssjukhuset. Peter fick en tid direkt. Dagen efter ringer läkaren upp och ger honom hans diagnos, en snabbväxande tumör i tonsillen. Några veckor senare låg han på operationsbordet. Tonsillen togs bort men med tanke på att det rör sig om en mycket aggressiv cancerform med hög risk för spridning är efterbehandlingen tuff. Först två cellgiftskurer och sedan strålning. Högst två veckor skulle det få gå mellan cytostatikan och strålningen. Men när det blev dags för strålningen fick han veta att den skulle bli uppskjuten. En apparat hade brunnit och tre stod stilla.

–Min läkare beklagade och medgav att det var för lång väntetid.

Istället fick han alltså frågan om han kunde tänka sig att åka till Umeå. När han sa nej blev det istället Göteborg.

Peter Telégin var tveksam. Eftersom han är egen företagare har han svårt att vara hemifrån. Väntetiden spär dessutom på oron för att cancern ska hinna sprida sig under tiden.

–Jag har aldrig varit sjuk en dag tidigare. När jag nu i behov av snabb hjälp får jag veta att utrustningen är för gammal för att man misshushållat med resurserna och struntat i att göra nyinvesteringar. Det känns för djävligt rent ut sagt, säger han.

Britt Nordlander, kirurg och överläkare på öron-, näs- och halsavdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset, säger att det är frustrerande att behöva lägga ytterligare börda på redan hårt nedtyngda patienter.

–Utöver en svår diagnos begärs det att patienterna ska flytta hemifrån och inte kunna vara med sina anhöriga. Detta är en återkommande problematik med långa väntetider för strålbehandling, säger hon.

Men att skicka patienter till andra sjukhus är i vissa fall nödvändigt för att förbättra prognosen, anser hon.

–Tidsintervallerna är vetenskapligt utprovade och de ska man hålla sig inom, både ur tumörsynpunkt och psykologiskt för patienten, säger hon.

För Peter Telégin har den tidigare så effektiva behandlingskedjan brutits – åtminstone tillfälligt. Tidigast nästa vecka hoppas han komma igång med strålningen. Drygt två veckor senare än den tid som rekommenderats från början. En lång och svår väntan för en patient som lever med en livshotande diagnos som cancer.