Ingen annanstans i världen har så många asylsökande barn under så kort tid blivit så sjuka som i Sverige. Ingen kan riktigt förklara varför – och det har lett till att sjukdomstillståndet ifrågasätts.
Det tycker Svenska barnläkarföreningen, BLF, är mycket olyckligt.
– Misstänkliggöranden och generaliseringar ska man akta sig för, säger barnläkaren Henry Ascher i BLF:s arbetsgrupp för flyktingbarn.

Barnpsykiatrikern Göran Bodegård har med gott resultat behandlat många apatiska barn på den numera stängda Eugeniakliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Han hävdar att de läkare som tvivlar på barnens symptom är dåligt pålästa.

Hans Bendz, överläkare på psykiatriska kliniken på Universitetssjukhuset i Lund, har tagit del av Bodegårds fallstudier. Han anser att det är barnläkarna som begår professionella misstag, genom att medvetet förkasta möjligheten att sjukdomen i vissa fall skulle kunna vara simulerad, spelad.
– Om någon påstår att simulering är en tänkbar anledning så svarar barnläkare inte med sakargument utan säger att det kränker föräldrarna.

Hur kan du säga att barnen simulerar när du aldrig vårdat några?
– Jag kan inte veta det, eftersom jag inte arbetat med dessa barn. Jag har vänt mig mot att barnläkarna avvisat tanken som kränkande, att fenomenet överhuvudtaget skulle kunna finnas bland dessa barn. Det finns dessutom fallbeskrivningar i litteraturen om barn som simulerar.
Hans Bendz tycker inte att simulering alltid ska betraktas som klandervärt.
– Det är ibland ett beteende som kan ha ett överlevnadsvärde.

Vuxenpsykiatern Thomas Jackson, verksam i England sedan några år tillbaka, beklagar att svenska läkare inte får någon utbildning i simuleringsdiagnostik.
– Det är mycket problematiskt för läkare att ställa simuleringsdiagnos. Det är risk att man blir anmäld av patienten och då är det svårt att få nya jobb. Två av mina kollegor har mordhotats när de har vägrat sjukskriva personer, säger han.

I Sverige har han behandlat många asylsökande vuxna. Vissa har sagt att de ska ta sitt eget och barnens liv, men Jackson har ställt diagnosen manipulering/ simulering.
Han är väl medveten om att hans uttalanden kan göra det svårare för honom att få jobb i framtiden.
– Men man måste tänka på barnen, de tar stor skada.

Själv tycker han att det är barnläkarföreningens åsikter som är kontroversiella, inte hans egna.
– Jag är väldigt konventionell. Jag arbetar kunskapsbaserat,
i motsats till lokala traditioner, och följer de internationellt erkända kriterierna för diagnostik.

Socialstyrelsen har sagt att svenska läkare ska följa Världshälsoorganisationen WHO:s diagnosbibel ICD-10. Både där och i den amerikanska motsvarigheten DSM-IV står att läkare bör misstänka simulering i fall där patienter har mycket att vinna på sitt sjukdomstillstånd.

Professor Stellan Sandler, ordförande i programkommittén för läkarutbildning på Uppsala universitet, medger att simulering inte diskuteras ingående under utbildningen.
– Diagnosen används inte mycket, den kan leda till obehag för läkaren. Om man ställer diagnosen är det nästan en anklagelse mot patienten, och då brister förtroendet mellan läkare och patient. Läkare har en tendens att stå på patientens sida in i det längsta.

Chefsläkaren och psykiatrikern Tomas Eriksson vid universitetssjukhuset MAS i Malmö tycker att simulering låter som en sannolik diagnos i vissa fall. Men han hävdar att flera asylbarn förgiftas av sina föräldrar. Han har undersökt flera apatiska barn och då reagerat över att de beter sig som läkemedelsförgiftade personer. I några fall har man med egna ögon sett föräldrar som ger barnen kraftiga överdoseringar av ordinerad medicin.
När Tomas Eriksson avlägsnat medicinen har tillstånden förbättrats redan inom två dygn.

Enligt Göran Bodegård finns det inte finns några gifter som orsakar sådana tillstånd. Struntprat, kontrar Eriksson som dagligen ser läkemedelsförgiftade patienter på psykakuten.
Bodegård avfärdar också helt resonemanget om simulering.
– Barnen befinner sig i ett time out-tillstånd för att de inte står ut med att vara närvarande. Att ett barn skulle kunna simulera ett sådant tillstånd under 10–12 månader är så komiskt att man skrattar åt det.